Arbetsmarknadspolitikens förändring från 80-talet och framåt
Sverige var länge det land som hade högst ambitioner för den aktiva arbetsmarknadspolitiken, men så är det inte längre. I den här resumén av svensk arbetsmarknadspolitik i ett historiskt och jämförande västeuropeiskt perspektiv framgår att resurserna allt mindre handlar om att stärka de arbetssökande.
1985-1991. Med satsningar på 1,5 procent av BNP på arbetsmarknadspolitiska insatser, samtidigt som arbetslösheten var rekordlåg, var Sverige mest ambitiöst av alla OECD-länder år 1990. Genom flyttbidrag, subventionerad sysselsättning och utbildningsinsatser rustades arbetslösa till högproduktiva jobb i expanderande branscher och regioner. I internationella sammanhang var Sverige ett föregångsland.
1991-1997. De höga ambitionerna började minska till förmån för Bildt-regeringens nya ekonomiska prioriteringar med lägre offentliga utgifter, skattesänkningar och privatiseringar. Genom striktare regler i a-kassan ökade individens ansvar för att göra sig anställningsbar. Arbetsmarknadspolitiken började likna de europeiska länder som betonade ”aktivering” av arbetslösa med hjälp av förstärkta incitament som höjer sökintensiteten. Förvisso satsades en hel del resurser på arbetsmarknadspolitiken, men om man tar hänsyn till den höga arbetslösheten under 90-talskrisen blir det tydligt att utgifterna avsevärt minskar.
1997-2006. Mot slutet av 1990-talet började arbetsmarknaden återhämta sig. Socialdemokraterna inledde år 1997 en politik för livslångt lärande och införde det så kallade Kunskapslyftet. Sverige skulle vara ”en ledande kunskapsnation” och ”möta 2000-talet med hög kompetens, inte med låga löner”. Ett särskilt utbildningsbidrag i nivå med a-kassan infördes för kortutbildade arbetslösa, men de omfattande utbildningssatsningarna skulle bli kortvariga. Kunskapslyftet pågick fram till år 2002. I början av 2000-talet sjönk antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning kraftigt, och även de offentliga utgifterna.
2006-2014. Regeringen Reinfeldt tog över makten 2006 och betonade att arbete skulle löna sig bättre och att det skulle bli mindre lönsamt att få ersättning från socialförsäkringssystemet. Vid sidan av inkomstskattesänkningar blev arbetslöshetsförsäkringen mindre generös år 2007. Även utgifterna för arbetsmarknadspolitiska insatser minskade kraftigt. En stor del av nedgången kan förklaras av minskade satsningar på arbetsmarknadsutbildning. I och med att Sveriges utgifter för insatserna minskade och att flera andra europeiska länder satsade mer än tidigare närmade vi oss det europeiska genomsnittet. Danmark har haft högre utgifter än Sverige under hela 2000-talet. Nederländerna gick om Sverige för första gången år 2003. Belgien gjorde detsamma år 2007. Utgifterna för anställningsstöd tog fart igen år 2009 och ökade under perioden 2010–2014, främst eftersom nystartsjobben ökade i omfattning. Någon motsvarande ökning av utgifter för anställningsstöd finns inte i jämförbara länder. Sverige är unikt när det kommer till dessa typer av insatser. Andra länder har i stället valt att främst satsa på arbetsmarknadsutbildning.
2014-2018. Några större förändringar i utgifterna för arbetsmarknadspolitiken syns inte efter regeringsskiftet 2014. Utgifterna minskade snarare i början av mandatperioden och antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning sjönk. I stället genomfördes en ny satsning på ett Kunskapslyft vilket innebar en utbyggnad av antalet utbildningsplatser på alla nivåer inom det reguljära utbildningsväsendet. Men satsningen har inte kommit de arbetslösa till del i någon större utsträckning. Förvisso infördes ett studiestartsstöd för långtidsarbetslösa som uppfyller särskilda krav, men det har omfattat få utbildningsdeltagare. Under 2017 låg utgifterna för arbetsmarknadspolitiska insatser på 1,25 procent av BNP, trots att arbetslösheten var förhållandevis hög. Den förändrade sammansättningen av arbetslösa, där fler har kort utbildning, begränsade svenskkunskaper och svaga kontaktnät, hade motiverat mer individanpassade insatser och längre utbildningar, och därmed högre utgifter, men någon utgiftsökning syns inte.
2018-2022. Enligt budgetpropositionen för 2020 kommer kostnaderna för såväl Arbetsförmedlingens förvaltning som arbetsmarknadspolitiska insatser minska kraftigt under 2020–2022 jämfört med år 2018. M-KD-budgeten innebar kraftiga nedskärningar under 2019 och Arbetsförmedlingen tvingades göra stora personaluppsägningar och kontorsnedläggningar. Antalet deltagare i samtliga insatser har minskat under 2019 och antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning har fallit drastiskt till drygt 4 000 deltagare vilket är den lägsta nivån sedan 1950-talet. Osäkerheten inom Arbetsförmedlingen har förstärkts till följd av Januariavtalets förslag om att privatisera förmedlingsverksamheten. Uppgörelsen innebär även stora förändringar när det gäller inkomsttryggheten. Genom Januariavtalets nedtrappning och utfasning har inriktningen i arbetslöshetsförsäkringen skärpts. Av allt att döma kommer mandatperioden 2018–2022 innebära en period med fortsatt låga ambitioner och med en betoning på defensiva aktiveringsåtgärder för att höja sökintensiteten och öka arbetskraftsutbudet. Det väntar en tid med privatiseringar, offentliga besparingar och större tonvikt vid personligt ansvar. Till skillnad från början av 1990-talet genomförs politiken av en socialdemokratiskt ledd regering.
Ladda ned rapporten Den aktiva arbetsmarknadspolitikens tillbakagång (pdf)
Rapporten är författad av LOs arbetsmarknadsexpert Adnan Habibija som du kan läsa mer av på LO Bloggen