Publicerad i Dagens Nyheter 4 mars 2021
Kantar Sifo har på vårt uppdrag frågat 3.000 personer i LO-yrken om deras arbete under pandemin. Tillsammans med statistik från bland annat SCB blir bilden tydlig: kvinnliga arbetare drabbas särskilt hårt – både ekonomiskt och arbetsmiljömässigt.
Denna grupp hade redan före pandemin en särskilt svår sits på arbetsmarknaden. Jämfört med alla andra grupper har arbetarkvinnor lägre lön, mer otrygga anställningar och oftare deltid. Pandemin har visat hur ohållbart detta är. För kvinnorna. Men också för hela samhället. Detta behöver hanteras omgående. Med både akuta och långsiktiga förändringar.
”Jobba hemma om du kan” är en central uppmaning i den svenska strategin för att minska smittspridningen. Vi ska undvika att trängas på bussar och arbetsplatser. För att inte smittas. Eller smitta. Men vem kan jobba hemma?
I vår undersökning uppger 93 procent att de fortfarande utför sitt arbete på plats. Endast 7 procent kan följa uppmaningen. Själva arbetet är knutet till arbetsplatsen. Det är äldre som ska skötas, avdelningar som ska städas, bussar som ska köras och varor som ska plockas. ”Jobba hemifrån om du kan” räcker inte långt för att skydda LO-förbundens medlemmar. Arbetarklassen åker fortfarande kollektivt och arbetar fortfarande på arbetsplatsen. Därför har också fler drabbats av covid-19. Vid sidan av att minska smittan, har regeringens strategi varit att skydda företag och inkomster. Huvudnumret har varit korttidsarbete. Har det fungerat för att skydda arbetarkvinnors inkomster? Nja.
● För det första gäller korttidsavtal bara privata arbetsgivare. En betydande del av kvinnor i LO-yrken arbetar inom offentlig sektor.
● För det andra kan korttidsavtal bara ingås efter att arbetsgivaren minskat sina arbetskraftskostnader maximalt. I praktiken betyder det: Sluta ringa in tillfällig personal.
Många kvinnor – inte minst inom hotell, restaurang och handel – jobbar på timme. Många förlorade jobbet under pandemins första veckor. För att få statligt stöd genom korttidsavtal har arbetsgivarna haft starka incitament att lämna ännu fler timanställda bakom sig. Sverige har en starkt könssegregerad arbetsmarknad. Därför har korttidsarbete haft begränsad effekt för att skydda arbetarkvinnors inkomster.
I vår undersökning säger också kvinnor att de har förlorat inkomst främst på grund av färre timmar eller pass. Därefter på grund av permittering och sjukdom. Två krisåtgärder som kan ha skyddat kvinnors inkomster är förstärkningarna av a-kassan och det tillfälliga slopandet av karensavdraget.
Tvätta händerna. Håll avstånd. Undvik fysisk kontakt. Men hur ska det gå till när hälften av männen och 79 procent av kvinnor i arbetaryrken har ett kontaktyrke? Det vill säga där de är i kontakt med andra en stor del av arbetstiden (ej annan personal). Har arbetsgivarna sett till att personalen kunnat följa riktlinjerna?
I vår undersökning svarar 48 procent av kvinnorna att de inte har kunnat hålla fysiskt avstånd på arbetet. 37 procent har inte fått tillräcklig personlig skyddsutrustning. Ju lägre inkomst du har, desto sämre är tillgången. Allra sämst har tillgången varit för dem som har gått till jobbet trots att de varit sjuka. 35 procent har inte fått någon, eller otillräcklig, utbildning i hur smitta sprids och kan förhindras i ens arbete. 16 procent har gått till jobbet trots sjukdom. ”Stanna hemma vid minsta symtom” – har inte fungerat för alla. Högst sjuknärvaro har de med låg inkomst eller timanställning. De säger att de inte har råd att vara sjuka trots slopat karensavdrag och att de inte vill belasta arbetskamraterna.
När vi en dag lämnar pandemin, vilket bagage bär dessa kvinnor? Undersökningen ger en tydlig indikation. Under pandemin har arbetsbelastning och den fysiska ansträngningen ökat mer för arbetarkvinnor än för andra. Möjligheten till återhämtning har minskat mer. Det har varit en ständig brist på arbetskamrater. Samtidigt har fyra av tio saknat information och upplevt att chefen varit frånvarande.
En sådan arbetsmiljö kan ge långsiktiga effekter på hälsan. Bristerna i arbetsmiljön skapar en hälsoskuld. Människor sliter för hårt, och det kommer att kosta. För individen och samhället. Det faktum att kvinnor i arbetaryrken löper större risk än andra att drabbas negativt i pandemin måste erkännas och hanteras.
Vi vill därför se en omedelbart förbättrad riskbedömning på arbetsplatserna, liksom bättre skydd och mer utbildning. För att börja beta av hälsoskulden vill vi se ett slut på den snåla bemanningen, den eftersatta arbetsmiljön och de otrygga anställningarna i många kvinnodominerade branscher. Vi kräver följande:
1. Motverka personalbristen. Statsbidragen till kommuner och regioner måste öka och indexeras för att öka bemanningen inom välfärden.
2. Förverkliga den nya arbetsmiljöstrategin. Det behövs särskilt fokus på den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Ingen ska riskera liv eller hälsa på grund av jobbet.
3. Stärk skyddsombuden. Kräv att arbetsgivare samverkar med skyddsombudet i en kontinuerlig riskbedömning. Tillse en radikalt förbättrad samverkan mellan skyddsombud och Arbetsmiljöinspektionen. Endast skyddsombudet har den lokala kunskapen. Dess röst behöver därför väga lika tungt som arbetsgivarens.
4. Använd företagshälsovården. Ge arbetsgivare ekonomiskt stöd för förebyggande företagshälsovård, såsom att åtgärda risker eller utbilda personal för att minska smittspridning. Gör företagshälsovården obligatorisk och låt den bidra till att minska hälsoskulden. Kvinnor i arbetaryrken har i lägst utsträckning tillgång till företagshälsovård.
5. Reparera sjukförsäkringen och avskaffa karensavdraget permanent. Ingen ska straffas ekonomiskt för att man blir sjuk av jobbet. Ingen ska behöva jobba sjuk av ekonomiska skäl. Villkoren för tidsbegränsat anställda måste därför förbättras. Inför en utförsäkringsspärr så att ingen faller mellan Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens stolar.
6. Möjliggör heltidspermittering för företag som är verksamma i kontaktnära branscher. Vi klarar inte en pandemi utan undersköterskor, barnskötare och butiksbiträden. Men inte heller ett helt ordinärt år. Ändå tvingas just kvinnor i LO-yrken betala – med sin hälsa, inkomst och trygghet – såväl i pandemi som i vardag. Det är orättvist och ovärdigt.
Låt erfarenheter från pandemiåret sätta fart på förändringar som har behövts i decennier. Vi kräver trygga jobb – även för kvinnor.
Susanna Gideonsson, LOs ordförande
Therese Guovelin, LOs förste vice ordförande
Lisa Bengtsson, LOs andre vice ordförande
Torbjörn Johansson, LOs avtalssekreterare