Publicerad i Dagens Nyheter 17 maj 2013
Nytt förslag från LO. Det finns stora kvalitetsbrister i den svenska skolans yrkesutbildningar. Men till skillnad från Jan Björklunds uppgivna förslag om kortare utbildningar vill vi stärka yrkesutbildningarnas innehåll och kvalitet genom att ge parterna ett större inflytande, skriver företrädare för LO.
Bristande kvalitet, försämrade kunskaper, betygsinflation, växande segregation och urholkad likvärdighet. Debatten om utbildningspolitiken är intensiv och allt fler pekar på gymnasieskolans uppenbara brister. Få har dock lyft fram yrkesprogrammens problem, trots att de har en direkt och helt avgörande koppling till många ungas etableringsmöjligheter på arbetsmarknaden.
I dag presenterar LO:s förbundsgemensamma projekt Arbetsmarknaden efter krisen sin utbildningspolitiska rapport. Vi har identifierat fyra övergripande problem med gymnasieskolans yrkesprogram som kräver omfattande åtgärder:
1. Vikande intresse för yrkesutbildningar. Sedan 2008 har antalet minskat med 34 procent och i dag väljer endast en dryg fjärdedel ett yrkesprogram. Utbildningar inom exempelvis vård- och omsorgs och det industritekniska programmet har tvingats lägga ner trots stor efterfrågan från arbetsgivarna.
Hela 49 procent av företagen uppger att de har svårt att rekrytera personer med gymnasial yrkesutbildning. En förklaring är att yrkesutbildningarna sedan 2011 inte längre ger högskolebehörighet om inte eleverna gör egna aktiva val att läsa behörighetsgivande ämnen.
LO anser därför att samtliga yrkesprogram ska ge behörighet till högskolan eftersom dessa kunskaper behövs även i arbetslivet. Vidare behöver ungdomar få bättre stöd inför valet av gymnasieutbildning genom en förstärkt studie- och yrkesvägledning.
Det behövs även ett tydligt yrkesutbildningsspår med framtida yrkeshögskoleutbildningar – parallellt med högskolan – för att höja statusen och intresset för yrkesprogrammen.
2. Många studieavbrott. Många elever hoppar av, byter program eller lämnar gymnasiet utan slutbetyg. Fem år efter skolstarten saknar fortfarande en fjärdedel av eleverna slutbetyg. Avbrotten följer tydliga klass- och könsmönster: mer än hälften av eleverna, något fler pojkar än flickor, med föräldrar som saknar gymnasieutbildning slutför inte sina studier på tre år. Detta är inte tillfälliga problem.
Jan Björklund vill möta de omfattande avhoppen med sänkta krav och förväntningar på eleverna genom att erbjuda ”skoltrötta” ungdomar korta gymnasieutbildningar på ett eller två år. Det är ett uppgivet och oansvarigt förslag som har få sympatisörer bland de arbetsgivare som förväntas anställa dem.
LO anser istället att kommuner och skolor måste utveckla utbildningsformer och erbjuda extra stöd så att alla elever kan nå målen för utbildningen. Därför måste staten skjuta till resurser så att skolorna klarar sina uppdrag att stödja alla elever så att de kan fullfölja sin gymnasieutbildning.
3. Stora kvalitetsbrister. Det stora utbudet av skolor som erbjuder utbildningar, med varierande kvalitet, är inte okomplicerat. Det behövs säkrare bedömningar av behovet av utbildningsplatser och hur de fördelar sig geografiskt. Elever och föräldrar måste kunna känna sig trygga i att kvaliteten och dimensioneringen av utbildningarna och det obligatoriska arbetsplatsförlagda lärandet matchar branschens behov.
LO föreslår därför att branschernas parter får större inflytande över yrkesutbildningarnas innehåll, kvalitet och dimensionering för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden. Det bör ske genom yrkesprogrammens nationella och regionala/lokala programråd där parterna ingår.
Kvalitetssäkringen innebär bland annat att Skolinspektionen i samråd med berörda programråd och kommuner ska bevilja eller avslå ansökningar om att starta yrkesprogram, eller stoppa utbildningar med allvarliga brister. Detta kräver att programrådens status och mandat tydligt klargörs genom politiska beslut.
4. Svag övergång till arbetsmarknaden. Flera yrkesprogram har uppenbara problem med kopplingen till arbetsmarknaden. Från vissa yrkesprogram har endast drygt hälften etablerat sig i avsedd bransch tre år efter examen. Etableringsgraden är över lag sämre för de kvinnodominerande än de mansdominerade programmen.
OECD har riktat kritik mot att parternas inflytande över yrkesutbildningen i Sverige är svag, och sämre än i övriga nordiska länder, och att det ökar risken för kvalitetsbrister och matchningsproblem.
För LO är det uppenbart att en stark koppling mellan utbildning och arbetsmarknad förutsätter att de kvalifikationer som krävs för att utöva yrket är tydliga och uttalade. Ansvaret för detta bör ligga på programråden som har en reell möjlighet att underlätta elevernas etablering på arbetsmarknaden.
De nya introduktionsavtalen med koppling till yrkesprogrammen är ytterligare ett sätt för parterna att ta ökat ansvar.
Regeringens söker svar på dessa problem i den gymnasiala lärlingsutbildningen. Det svala intresset bland elever och arbetsgivare stämmer dock till eftertanke. Från lärlingsförsökets första årskull hoppade 37 procent av utbildningen inom två år och endast 44 procent fick slutbetyg efter tre år. Det är icke godkänt.
Därför föreslår LO istället att branschens parter, genom programråden, får möjlighet att utöka det arbetsplatsförlagda lärandet utöver de obligatoriska 15 veckorna. Då blir den skarpa uppdelningen mellan en skolförlagd och en lärlingsbaserad utbildningsform inte längre nödvändig.
Bristande studieresultat kan inte längre ses som ett individproblem. För LO är det självklart att det är skolans ansvar att alla elever klarar sin gymnasieutbildning – och att det är politikernas ansvar att skolorna har tillräckliga och riktade resurser för att klara sitt uppdrag.
Sverige behöver yrkesutbildningar med hög status som intresserar ungdomar. Då måste kvaliteten höjas och övergången till en arbetsmarknad med attraktiva arbetsvillkor säkerställas genom parternas inflytande.
Thomas Hagnefur, utbildningspolitisk utredare på LO
Thomas Carlén, LO-ekonom och projektledare
Ulrika Vedin, LO-utredare och projektledare