Publicerad i Göteborgsposten 14 augusti 2013
SCB rapporterade i tisdags att inflationen (KPIF) i Sverige är låga 1,2 procent. Samtidigt ligger arbetslösheten kvar på höga åtta procent. Bara i Göteborg var 31 800 personer arbetslösa det andra kvartalet 2013.
Det är Riksbankens uppdrag att, med styrräntan som verktyg, hålla en stabil prisökningstakt om två procent. Men faktutm är att inflationen (KPIF) inte under någon enskild månad sedan år 2010 har nått den nivån. Den låga inflationen och höga arbetslösheten är tydliga bevis för att styrräntan är för hög och att Riksbanken har misslyckats med sitt kärnuppdrag.
Konsekvensen av Riksbankens misslyckande med att nå prisstabilitetsmålet är att arbetslösheten har blivit ännu högre. Enligt den tidigare direktionsledamoten Lars E O Svensson har den högre räntan kostat den svenska ekonomin närmare 70 000 arbetstillfällen. Sverige har idag en arbetslöshet som är högre än de flesta jämförbara EU-länder.
En för hög ränta försvårar möjligheterna till export. Med en högre ränta ökar värdet på kronan och försämrar därmed inte minst den västsvenska industrins konkurrenskraft.
Riksbankens oförmåga att nå prisstabilitetsmålet är inget nytt fenomen, utan har varit tämligen konstant sedan mitten av 90-talet. Men den negativa utvecklingen har accentuerats under de senaste åren på grund av att Riksbanken självsvåldigt har valt att utöka sitt mandat från inflation och sysselsättning till bostadspriser och hushållens skulder.
Det finns stor anledning att ifrågasätta hur väl Riksbankens agerande stämmer överens med det mandat riksdagen har delegerat.
Riksbankens uppdrag beskrivs i Lagen om Sveriges riksbank. Där framgår klart och tydligt att målet för penningpolitiken är att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken ska också främja ett effektivt betalningsväsende. I förarbetena till lagen framgår det dessutom att Riksbanken ska stödja tillväxt och sysselsättning. Målet om ett fast penningvärde har definierats som att inflationen ska stabiliseras på två procent per år. Målet om ett effektivt betalningsväsende har av Riksbanken likställts med finansiell stabilitet.
Före finanskrisen så uppfattades målet om inflation respektive målet om betalningsväsende som två helt olika mål som nåddes med olika verktyg. Men under de senaste åren har Riksbanken valt att använda penningpolitiken för att säkra bägge två målen. Därmed har en målkonflikt uppstått.
Riksbankens val att använda styrräntan för att dämpa bostadspriser och skulder är uppenbart inte i linje med Riksbankens uppdrag. Det är djupt otillfredsställande att Riksbanken inte agerar inom de ramar riksdagen bestämt. Det är i grunden ett demokratiskt problem.
Men även om Riksbanken skulle haft ett mandat, vilket man inte har, att pressa ner bostadspriser och skulder så är styrräntan ett dåligt verktyg.
LO-ekonomerna menar att den höga privata skuldsättningen i Sverige innebär en risk för svensk ekonomi. Men styrräntan är inget effektivt verktyg för att dämpa hushållens skuldsättning. Detta visar den internationella erfarenheten. Även i Riksbankens egen utredning om bostadsmarknaden framgår det att styrräntan har mycket små effekter på hushållens skulder.
LO-ekonomerna anser att Riksbanken helt bör avstå från att använda styrräntan i syfte att dämpa skuldsättningstakten.
Vår syn är att penningpolitiken endast bör beakta bostadspriserna i den utsträckning bostadspriserna antas påverka möjligheterna att nå målet om prisstabilitet. Så är inte fallet idag.
Den svenska styrräntan hålls idag på en högre nivå än vad som är motiverat utifrån inflationen. LO-ekonomerna anser att det måste bli ett slut på Riksbankens ovilja att agera i enlighet med demokratiskt fattade beslut. Riksdagen bör snarast markera vikten att Riksbanken följer sitt uppdrag.
Ola Pettersson. LOs chefsekonom
Torbjörn Hållö, LO-ekonom