Fråga facket Fråga facket

”Splittring av Arbetsförmedlingen är inte lösningen”

Arbetsmarknad I turbulensen kring Arbetsförmedlingen levereras många förslag på hur myndigheten borde förändras. Akademikerförbundet SSR ger på DN Debatt (30/8) flera förslag som sammantaget skulle innebära en omfattande omdaning av myndigheten. Vissa, men inte alla, förslag är bra, skriver företrädare för LO.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Debattartikeln är publicerad i DN den 31 augusti och är en replik på DN debattartiken den 30 augusti.

Som en företrädare för anställda inom förmedlingen är SSR en viktig röst i debatten. Förbundet vittnar om regelsystem som hindrar arbetsförmedlare från att använda sina kunskaper för att på bästa sätt stödja arbetssökande. SSR:s uppmaning om att se över detaljstyrning och rapporteringskrav bör hörsammas. Arbetsförmedlingens handläggare måste ges möjlighet att utöva sin profession. För att det ska vara möjligt behövs också resurser för att säkerställa ett rimligt antal sökande per handläggare.

Med en arbetslöshet kring åtta procent och en ekonomisk politik som inte förmår motverka den höga arbetslösheten har Arbetsförmedlingen ett svårt uppdrag. De viktigaste svaren på hur förmedlingen bättre kan klara sitt uppdrag ligger i en finans- och penningpolitik som stimulerar ekonomin och sysselsättningen, och en aktiv arbetsmarknadspolitik som effektivt rustar arbetssökande för att möta kraven på arbetsmarknaden. SSR:s lösning är i alltför hög grad att begränsa myndighetens uppdrag.

Arbetsförmedlingens ansvar att kontrollera att arbetssökande får arbetslöshetsersättning på rätt grunder är en del av kärnuppdraget. Det går med nödvändighet hand i hand med uppgiften om att matcha arbetssökande gentemot lediga jobb. Det är i mötet mellan den arbetssökande och arbetsförmedlaren som information om vilka krav som ställs kan ges på bästa sätt. Den arbetssökande och arbetsförmedlaren gör tillsammans klart vad kraven betyder för den enskilde. En kontroll som inte fungerar väl och som inte genomförs gemensamt med den arbetssökande riskerar att leda till urholkad legitimitet för såväl arbetsmarknadspolitiken som arbetslöshetsförsäkringen.

Vad gäller upphandling och kontroll av privata aktörer är det riktigt att Arbetsförmedlingens uppdrag om att anlita kompletterande aktörer har visat sig svårt. Upprepade gånger har brister i kvalitet hos privata aktörer uppmärksammats. I forskningen saknas dessutom stöd för att privata aktörer gör jobbet bättre än vad den offentliga myndigheten gör. Uppdraget i sig kan ifrågasättas.

Att Arbetsförmedlingen de senaste åren fått ett utvidgat uppdrag – genom etableringsreformen och ansvar för individer som utförsäkras från sjukförsäkringen – bör inte vara ett problem. Uppdraget är i grunden detsamma, att rusta människor för arbete. Men för det krävs de rätta verktygen, det vill säga en långt ambitiösare arbetsmarknadspolitik.

Det syns nu en enighet kring att Arbetsförmedlingens problem är långt mycket större än bristfällig ledning. I sökandet efter lösningar kan också arbetsmarknadens parter bidra. Här finns behov av att utveckla samverkan. På lokal och regional nivå behöver arbetsmarknadsrådens uppdrag och förutsättningar tydliggöras. På central nivå bör den kunskap som parterna besitter tas tillvara bättre genom att åter ge plats för parterna i Arbetsförmedlingens styrelse.

Ola Pettersson, chefsekonom LO
Linda Grape, utredare LO