Publicerad i DN den 7 februari 2011
År 2009 var den svenska maktelitens inkomster före skatt i genomsnitt 15 industriarbetarlöner. 2008 var motsvarande siffra 17 industriarbetarlöner. Det visar LO-ekonomernas nya rapport, Alltid mer, aldrig nog.
De fallande inkomsterna för makteliten under 2009 speglar finanskrisens effekter på kapitalinkomsterna för näringslivets elit, men är sannolikt bara ett hack i kurvan för maktelitens relativa
inkomstutveckling. Den underliggande trenden, samt de höga kapitalinkomster vi kan förväntas se för 2010, pekar på att makteliten fortsätter att dra ifrån under åren som kommer.
Vår rapport jämför den sammanräknade inkomsten för makteliten med en industriarbetarlön. Materialet är unikt genom att det ger oss en relativt lång tidsserie över inkomstutvecklingen för de 197 positioner som, enligt vår bedömning, är förknippade med störst makt och inflytande över det svenska samhället. Den krets anställda som har de högsta befattningarna inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga
samhällsområden återfinns inte som en egen grupp i den offentliga lönestatistiken. Detta är en brist, eftersom det säkerligen har betydelse för samhällsutvecklingen om makteliten har långt högre inkomster och bättre inkomstutveckling än de människor som påverkas av deras beslut.
Den övergripande bilden är tydlig. Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaden mellan makteliten och industriarbetarna. År 1950 var maktelitens genomsnittliga inkomst 11 industriarbetarlöner. År 1980 hade
makteliten i genomsnitt en inkomst på 5 industriarbetarlöner. Under de senaste trettio åren har däremot klyftorna mellan elitens inkomster och industriarbetarnas löner ökat dramatiskt. 2007 är så här långt
toppåret för maktelitens relativa inkomst.
Det är viktigt att påpeka att det inom makteliten finns stora skillnader. Den ekonomiska eliten, de verkställande direktörerna i de 50 största bolagen i Sverige, står i en klass för sig. Denna grupp hade 2009
en genomsnittlig inkomst före skatt på 12,2 miljoner kronor, motsvarande 41 industriarbetarlöner. Denna grupp är också speciell i bemärkelsen att den relativa inkomsten är väsentligt högre än 1950, då den
motsvarade 26 industriarbetarlöner, och flerdubbelt högre än 1980, då den var nere i nio industriarbetarlöner. Inkomstmässigt har det aldrig varit så tacksamt att vara hög chef i det svenska näringslivet som
under slutet på 2000-talets första decennium. Titeln på Anders Isakssons bok om välfärdssamhället, Alltid mer, aldrig nog, var aldrig särskilt träffande, men den lämpar sig väl som en beskrivning av den
ekonomiska elitens inkomstutveckling.
Den byråkratiska eliten – här ingår bland annat generaldirektörer, chefsekonomer och andra höga chefer inom statlig och privat verksamhet – hade 2009 en genomsnittlig inkomst på 8,0 industriarbetarlöner. Den demokratiska eliten – folkvalda i regering, riksdag och folkrörelser – hade i genomsnitt en inkomst på 4,4 industriarbetarlöner. Båda dessa elitgrupper har haft en betydligt svagare inkomstutveckling än den ekonomiska eliten, vars inkomster verkar utvecklas i en helt annan takt än samhället i övrigt.
Andra studier över inkomstutvecklingen ger en liknande bild. Statistiska centralbyråns undersökning av hushållens ekonomi (HEK), som inleddes 1975, visar också på att inkomstskillnaderna var som minst i början på 1980-talet och att de under senare år har varit de största sedan undersökningen började. Statsminister Fredrik Reinfeldt har vid flera tillfällen oriktigt hävdat att inkomstskillnaderna inte har ökat sedan 2006. Det stämmer inte. Mellan 2006 och 2009 så har inkomstskillnaderna ökat, oavsett vilket mått för hushållens disponibla inkomst vi använder oss av.
Sverige är inte på något sätt ensamt om ökande inkomstskillnader. Det är en utveckling vi ser över hela västvärlden, men allra tydligast i anglosaxiska länder som USA och Storbritannien. Ett antal olika
faktorer bestämmer inkomstskillnadernas utveckling: ekonomins funktionssätt, styrkeförhållandena på arbetsmarknaden, normer i samhället och skattesystemets utformning är en del av dessa. Men det står helt klart att beslut i politiska församlingar kan påverka inkomstfördelningen. Det är olyckligt att den nuvarande regeringens ekonomiska politisk har som kanske främsta syfte att öka löneskillnaderna – i en tid
när inkomstskillnaderna är de största på flera decennier.
Förändringarna i det svenska skattsystemet under 2000-talet kommer med stor sannolikhet att leda till att den ekonomiska elitens inkomster ökar ytterligare relativt industriarbetarlönen. Borttagen
förmögenhetsskatt, borttagen arvs- och gåvoskatt, en regressiv fastighetsbeskattning – samtliga dessa skatteförändringar kommer att leda till stigande kapitalinkomster för dem som redan har stora ekonomiska resurser. Utan en ny inriktning på den ekonomiska politiken kommer Sverige att bli ett land med ökande ekonomiska klyftor och med en maktelit som har allt svagare förståelse för de ekonomiska förhållanden som gäller för flertalet. Men det är också viktigt att näringslivets elit, både dess organisationer och de individer som finns på de ledande positionerna, börjar ta ansvar för sin orimliga inkomstutveckling. Denna grupp, som alltid predikar återhållsamhet för andra, riskerar annars sin legitimitet som en seriös samhällsaktör.
Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Jeanette Bergström, LO-ekonom
Ola Pettersson, LO-ekonom