Publicerad i Dagens Industri 18 juni 2015
Sverige ska vara ett bra land att bli gammal i. Vi lever allt längre och är allt friskare långt upp i åldrarna. Då är hållbara och väl fungerande pensioner också allt viktigare. Den pensionsreform som genomfördes i bred enighet 1999 har visat sig fungera väl och den tvärpolitiska Pensionsgruppen borgar för stabilitet och långsiktighet. Nu finns ett förslag till förändring av AP-fonderna, som antogs av Pensionsgruppen i går. Vi välkomnar några av tankarna, men vill varna för andra.
Först måste vi slå fast att AP-fonderna inte är en del av statskassan utan byggs upp av avgifter från Sveriges företag och löntagare och tillhör framtidens pensionärer. Fonderna levererar precis det de ska: utjämning över tid och hög avkastning till rimlig risk. 21 maj kom regeringens egen utvärdering för 2014 som inte visar på något behov av förändring eller några missade mål.
I internationella studier står sig fonderna mycket väl med hög avkastning och låga kostnader. Fonderna har också själva på ett klokt sätt, inom ramen för gällande regelverk, utvecklat sina strategier för placeringar som lever upp till samhällets förväntningar på hållbar utveckling. Vår grundinställning till AP-fonderna blir då ”If it aint broke, dont fix it”!
I dag styrs fondernas placeringsbeslut genom lag. Det är transparent och ger tydligt och enkelt ansvarsutkrävande. Det minimerar också risken för att dagspolitiska krav och förväntningar slår igenom på bekostnad av hög avkastning för pensionärernas pengar.
Det förslag som nu ska sändas ut på remiss innehåller här en viktig förändring, där fonderna ska minskas från fyra till tre, och där styrningen ska ske via en gemensam referensportfölj som ska beslutas inom en myndighet direkt under regeringen.
Det riskerar att leda till passivitet hos fonderna och ett läge som liknar indexförvaltning – därmed tappas dagens sunda riskspridning genom mångfald. En paradox är då att just sådana placeringar som statsminister Löfven härom veckan sade sig vilja ha mer av – stora infrastrukturprojekt såsom järnvägssatsningar – tvärtom riskerar att bli färre genom styrningen via referensportfölj.
Och särskilt i ett ekonomiskt läge som är oprövat, med minusränta, hög belåningsgrad, oklar efterfrågan framöver och mycket diskussion om risk för bubblor, bör man inte experimentera med styrning och inriktning på placeringarna.
Det skäl som lyfts fram av Pensionsgruppen är kostnadseffektivitet. Det är ett gott syfte, men det är mycket lite som lär kunna uppnås. Dessutom innebär förändringar alltid kostnader i sig, och det man kan tjäna på kostnadsbesparingar är oftast avsevärt mindre än vad man kan tjäna på bara ett par punkters bättre avkastning. Och hur går det med avkastningen om förslaget genomförs fullt ut?
En bred förändring som drastiskt ändrar styrningen och som stöper om fyra AP-fonder till tre riskerar innebära osäkerhet som med stor sannolikhet kan mätas i förlorad avkastning. I samband med att stora stockar av placeringar ska omfördelas kan försäljningar behöva ske med en tajmning som inte bestäms av högsta möjliga avkastning utan av tidpunkten för förändringen.
Men den största risken för avkastningen ligger i den likriktning vi nämnt här ovan, och risken för att fonderna i praktiken blir indexfonder. Det är mycket stora värden man sätter på spel om man skulle minska avkastningen med bara några promille.
Det Pensionsgruppen är inne på är sämre än vad vi har i dag. Vi tror att remissrundan som följer blir ett bra tillfälle att ge det underlag politikerna i Pensionsgruppen behöver för att se hur det som från början för dem tedde sig som en rimlig idé inte håller i längden.
Carola Lemne, vd, Svenskt Näringsliv
Eva Nordmark, ordförande, TCO
Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande, LO
Göran Arrius, ordförande, Saco