Publicerad i Dagens Industri 7 maj 2010
Det är svårt att tänka sig en mer Kafkaartad upplevelse. En person följer svensk lag, får domstolsbeslut på att han gjort rätt men döms därefter, av samma domstol, att betala skadestånd för att ha brutit mot
lagen. Hur orimligt det än låter så är det just detta som hände Byggnads och Elektrikerförbundet i deras tvist med det lettiska företaget Laval. En sådan rättsosäkerhet är oacceptabel. LO har därför beslutat
att begära att Högsta domstolen omprövar Arbetsdomstolens (AD) dom.
Upprinnelsen till denna historia är bolaget Lavals vägran att teckna svenskt kollektivavtal för sina anställda i Sverige. Med stöd av Elektrikerförbundet försatte Byggnads då bolaget i blockad i syfte att
pressa fram ett avtal.
Blockader i syfte att tvinga fram kollektivavtal är en självklar del av den svenska modellen. Det beror på att löner och många andra villkor på arbetsmarknaden regleras i just kollektivavtal. Kollektivavtalen
är de anställdas garanti för acceptabla och goda löne- och anställningsvillkor.
I Lavalmålet ifrågasatte dock företaget blockaden och stämde facken inför AD. Domstolen hade inga invändningar mot blockaden vid den tidpunkten, men beslöt senare att ställa ett par frågor om svensk
lagstiftning till EG-domstolen innan den slutgiltiga domen. Sedan EU-domstolen kommit fram till att den svenska lagstiftningen inte var i överensstämmelse med EU-rätten fick AD tillbaka ärendet. Den slutliga
domen kom i december förra året och innebar att facken blev skadeståndsskyldiga för blockaden.
ADs dom är uppseendeväckande på flera sätt. AD anser att det finns en allmän rättsprincip inom EU-rätten som säger att enskilda kan få betala skadestånd även när de följt medlemsstaternas lagar. Men någon
sådan princip finns inte. EU-domstolen har aldrig dömt någon enskild, såsom fackliga organisationer, till skadestånd för att ha överträtt reglerna om fri rörlighet i EU-fördraget.
EU-domstolens dom är otydlig när det gäller vilka konsekvenser en felaktig lagstiftning bör få för de fackliga organisationerna. Men helt klart är att EU-domstolen överhuvudtaget inte uttalat sig i frågan om
skadestånd. När EU-rätten är oklar är AD skyldig att fråga EU-domstolen. Något sådant förhandsavgörande har AD aldrig begärt, vilket är ett allvarligt fel i domstolens hantering av ärendet.
I ADs dom likställs enskildas skadeståndsansvar med det som kan åläggas en stat. Detta är både fel och oacceptabelt. Att staten kan få betala skadestånd när svensk lag strider mot EU-rätten är en sak. Men
enskilda måste kunna lita på den nationella lagstiftningen utan att riskera skadestånd. AD anser dessutom att det varit frågan om en ”klar” överträdelse av EU-rätten. Mot bakgrund av att AD själv i sin första
prövning av målet gav facken rätt och ansåg att blockaden var lovlig blir resonemanget märkligt. Fackets uppfattning hade även stöd hos den svenska regeringen och riksdagen, liksom hos en lång rad
medlemsstater och EU-domstolens generaladvokat. Att då hävda att överträdelsen var ”klar” blir absurt.
I ADs dom påstås att EU-domstolen i sitt förhandsavgörande skulle ha kommit fram till att stridsåtgärderna utgjorde ett ”allvarligt fördragsbrott” och att stridsåtgärderna ”inte var proportionerliga”. AD
lägger stor vikt vid detta och det får en avgörande betydelse för det beslut som AD sedan väljer att fatta. Problemet är bara att citaten inte finns med i förhandsavgörandet från EU-domstolen. Att AD inte
redogör för EU-domstolens dom på ett korrekt sätt är allvarligt, men särskilt allvarligt blir det när dessa påståenden tillmäts en avgörande betydelse för den slutliga domen. LO anser att även detta är ett
tungt skäl för Högsta domstolen att upphäva domen och skicka tillbaka målet till AD så att frågan om skadeståndsansvar för facken får omprövas.
För LO handlar målet i HD om rättssäkerheten. Ska enskilda inte kunna lita på lagen och kunna förutse vad som är tillåtet och otillåtet? Är det enskilda och inte staten som ska ta konsekvenserna av att svensk
lag strider mot EU-rätten?
ADs dom är felaktig och strider mot allt sunt förnuft. LO har alltid ställt höga krav på AD och anser att det är en väl fungerande domstol. Den åtnjuter ett stort förtroende när det gäller hanterandet av
komplicerade tvister på arbetsmarknaden. Men ibland blir det fel. Och fel måste rättas till. Det här är ett sådant fall. I en rättstat måste alla kunna ställa krav på rättens förutsebarhet. Utan rättssäkerhet
blir rätten Kafkaliknande.
Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande