Publicerad på Dagens Arena 14 april 2016
I dag, torsdag, skriver företrädare för fackförbundet SSR en debattartikel i DN där de föreslår en att en ny kommunal omställningsorganisation skapas för att se till att de som drabbats av arbetsrelaterad ohälsa får stöd att ställa om och hitta ett nytt arbete.
Förslaget innehåller många intressanta tankar och förtjänar närmare eftertanke av både politiker och arbetsmarknadens parter.
Men jag saknar dock ett viktigt och grundläggande perspektiv i debattartikeln. Det handlar om arbetsgivarens ansvar att skapa en god arbetsmiljö och förebygga att ohälsa uppstår.
Visst finns det sjukskrivna som behöver stöd att ställa om och få hjälp att finna fram till en annan anställning eller ett annat jobb än det som gjorde dem sjuka. Här finns mycket att göra för både politiker och parterna. Men risken, om vi enbart fokuserar på att den som blivit sjuk i första hand behöver ställa om till ett nytt jobb, är att ett i grunden strukturellt problem individualiseras. Ansvaret läggs ensidigt på den enskilde.
Visst förtjänar SSR:s förslag djupare begrundan. Men vi kan inte acceptera arbetsmiljöer som sliter ut anställda och när de drabbas av ohälsa snabbt skicka dem vidare till en ny anställning/arbetsgivare. Detta vore naturligtvis drömmen för den arbetsgivare som redan i dag systematiskt sliter ut arbetskraften och sedan skickar vidare kostnaderna på någon annan. Sådana finns tyvärr.
Vi kan inte bortse från att Sverige under alliansåren fick ett system där arbetsgivarna i allt för stor utsträckning slapp ta ansvar för återgången i arbete. Genom att införa snäva och stelbenta tidsgränser i sjukförsäkringen fick arbetsgivarna utökade möjligheter att, om man så önskade, enklare selektera bort den arbetskraft som slitits ut och inte till hundra procent klarade av att leva upp till kraven och arbetstakten. Det uppstod en obalans i kravställandet, där i princip allt tryck lades på den enskilde försäkrade.
Arbetsgivarna avlövades också på ansvaret att samordna framtagandet av en individuell rehabiliteringsplan för återgången i arbete för den som tvingats sjukskriva sig. Det så kallade samordningsansvaret lades i stället på Försäkringskassan. Från fackligt håll var vi mycket kritiska till denna förändring.
Det arbetsgivarorganisationerna krävde på sjukskrivningsområdet levererade regeringen Reinfeldt relativt omgående. I dag ser vi konsekvenserna av detta. Det är svårt att med trovärdigheten i behåll försvara den kravlöshet som svenska arbetsgivare har, i synnerhet i tider när vi ser att den stressrelaterade ohälsan ökar.
På många arbetsplatser råder i dag kronisk personalbrist med alltför slimmade och hierarkiska arbetsorganisationer – inte minst i välfärdssektorn.
Välfärdssektorn behöver otvivelaktigt en rejäl resursförstärkning och personalen måste få större inflytande över sina arbetsvillkor. Visst finns det, som sagt, anledning att fundera över SSR:s förslag. Den som av hälsoskäl måste ställa om behöver effektivare stödinsatser, som utgår ifrån individens behov och inte är beroende av vilken riskgrupp hen tillhör.
Men det handlar också om att arbetsgivarna måste bli bättre på att anpassa arbetsplatserna utifrån våra varierande arbets- och funktionsförmågor. Vi måste skapa systemlösningar som gör att problemlösningen börjar där nedsättningen i arbetsförmåga uppstår, dvs. på arbetsplatsen. I detta arbete är ett partsgemensamt, systematiskt och strukturellt arbetsmiljöarbete och en kvalitetssäkrad företagshälsovård, som arbetar långsiktigt förebyggande, helt grundläggande.
Detta borde vara utgångspunkten för de trepartssamtal om sjukfrånvaron som regeringen bjudit in till.
Kjell Rautio, utredare på LO