Publicerad i Aktuellt i Politiken 16 juli 2012
Såväl fack som arbetsgivare har ett stort ansvar för att skapa ett arbetsliv som är mer modernt och attraktivt, skriver LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
Vi har en hög arbetslöshet i Sverige och ändå finns det jobb som få söker och där man inte hittar arbetskraft med rätt kompetens. Denna fråga brukar ofta negligeras och viftas bort med att vi måste bli bättre på matchning. I vår undersökning ”Röster om facket och jobbet” ser jag problem som vi inte talar så mycket om. Vi har ett arbetsliv som är väldigt oflexibelt, framför allt för många LO-medlemmar.
Vi fostrar våra barn till att bli kritiskt tänkande och själva ta ett stort ansvar. I skolan tar barnen redan från lågstadiet stort ansvar för att utföra självständiga arbeten, att granska sina källor och att vara klara med uppgifter inom en viss tid. Men hur har arbetslivet utvecklats?
LO mäter i en rapportserie friheter och förmåner i arbetslivet. Vi ser tydligt hur friheterna stiger i takt med utbildningsnivå, men också att kvinnor har mycket mindre friheter i arbetslivet än män.
På frågan om man ”själv kan välja arbete nästa timme” så kan nästan 70 procent av Saco-förbundens medlemmar det, medan knappt 40 procent av LO-förbundens medlemmar kan göra det, och bland LOs kvinnor är det bara 35 procent som kan välja arbetsuppgifter nästa timme. Att ”börja senare och sen arbeta igen” kan drygt 80 procent av Saco-förbundens medlemmar men bara 54 procent av LO-förbundens kvinnor.
Över 80 procent av Saco-förbundens medlemmar har flexibel arbetstid, men bara knappt 40 procent av LO-förbundens medlemmar. Mycket allvarligt är också att personalutbildningen är så ojämnt fördelad. Närmare 70 procent av Saco-förbundens medlemmar får personalutbildning jämfört med 40 procent av LO-förbundens kvinnor.
Det är tydligt att såväl fack som arbetsgivare har ett stort ansvar för ett arbetsliv som är mer modernt och attraktivt. För det är utan tvivel, att LO-yrken är absolut nödvändiga för att samhället ska fungera. Det är LO-förbundens medlemmar som producerar pappret i tidningen och som bär ut tidningen till brevlådan, de kör tåget till jobbet, tar hand om barn och gamla i omsorgen, städar på jobbet, fixar lunchen, reparerar bilen, renoverar huset, producerar maten som vi handlar till middag och de sitter i kassan på varuhuset.
Detta är kvalificerade arbeten som vi vill ska utföras med hög professionalitet. Vi vill att det ska vara personer som tar ett stort eget ansvar och är professionella i sin yrkesutövning. Vi vill att detta ska vara yrken som våra ungdomar vill börja arbeta i och utvecklas i.
Tyvärr ser det inte ut så i dag. Trots hög arbetslöshet så fattas arbetskraft i många branscher. Vi ser återigen att antalet sökande till de yrkesförberedande utbildningarna minskar. Att utbilda och få fram kvalificerade yrkesarbetare är en nyckelfråga för att Sverige ska kunna minska arbetslösheten och vara en konkurrenskraftig nation. Men då krävs insatser från såväl parterna som staten.
Det är tydligt att regeringen måste se över attraktiviteten på de yrkesförberedande utbildningarna så att fler elever söker. Parterna bör fortsätta på den inslagna vägen med möjlighet till färdigutbildning för unga, men regeringen måste också se till att de som inte klarat gymnasiet får en chans till och en chans till. Det är utan tvekan så att det behövs en uppgradering av arbetsmarknadsutbildningar som kan erbjudas dem som redan gått gymnasiet men vill skaffa sig en yrkesutbildning.
Och sist men inte minst måste vi som parter komma överens om hur vi kan få ett arbetsliv för stora LO-grupper som passar ihop med den fostran till självständigt tänkande individer som de unga är och med det livspussel som de allra flesta familjer dagligen brottas med.