Publicerad i Dala-Demokraten 7 maj 2010
En sen kväll i oktober 1967 gick LOs ordförande Arne Geijer upp i talarstolen vid den socialdemokratiska partikongressen. Han valde att ta upp en känslig fråga; hur har vi egentligen lyckats med
välfärdspolitiken? Många i den dåvarande partiledningen ansåg att välfärdsbygget i stort sett var klart, det återstod möjligen lite finputsning. Men Geijer höll inte med:
”När man lyssnat till debatten i dag har man kunnat få ett intryck av att våra problem blir lösta om vi får en snabb ekonomisk utveckling med växande resurser. Det kan gälla i stort, men för den enskilde
betyder denna utveckling ökade risker för att klyftan i inkomst- och förmögenhetsfördelningen vidgas […] så säger man att vi börjar komma bort från klassuppdelningen. Det gör vi inte alls, vi har en
arbetarklass i lika hög grad som vi haft tidigare.”
Arne Geijers tal var kontroversiellt. Han tog upp en av tidens mest brännande politiska frågor och genom att ställa LO bakom den gjorde han frågan till en av de viktigaste i den politiska debatten. Olof Palme
sade många år senare att Arne Geijer den där kvällen angav inriktningen på den debatt om jämlikheten som kom att prägla resten av sextio- och en stor del av sjuttiotalet.
Idag, den 7 maj, skulle Arne Geijer ha fyllt 100 år. Han var brukspojken från Nyhammar i Dalarna som efter en lång facklig bana i Metall valdes till LO-ordförande 1956, ett uppdrag han behöll i sjutton år. Han
var också en tongivande socialdemokratisk politiker, bland annat som riksdagsledamot och som arbetarrörelsens kampanjledare i folkomröstningen om allmän tjänstepension, ATP.
Det finns många skäl att minnas och hedra Arne Geijer idag. Ett av de viktigaste skälen är att det han sade den där kvällen på partikongressen 1967 är minst lika brännande nu som det var då; hur har vi
egentligen lyckats med välfärdspolitiken?
Jag har nyligen skrivit en bok, På väg mot jämlikhet, som försöker besvara den frågan. Mitt och LOs svar är detsamma som Arne Geijers var 1967: klassamhället finns kvar och det påverkar hur människor
behandlas, i arbetslivet och i samhället. Till klassdimensionen lägger vi idag också kön, etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder. De är alla grunder för över- och underordning, för bristande
jämlikhet.
Ordet jämlikhet har en alldeles särskild laddning. Många är de slagord som borgerligheten har försökt att stjäla från arbetarrörelsen. Reinfeldts så kallade nya moderater använder ord som rättvisa och till och
med solidaritet. Men inför jämlikhetsbegreppet skyggar de. Jämlikhetsbegreppet ställer nämligen frågan om ett annat samhälle, ett samhälle utan klasser och utan över- och underordning.
Arne Geijers tid som LO-ordförande var på många sätt helt annorlunda än idag. Arbetsmarknaden präglades sedan länge av samförstånd och förtroende mellan arbetsmarknadens parter. Även arbetsgivarna förordade
centrala, samordnade, förhandlingar och satte stabilitet och samförstånd före egenintresset. Arne Geijer reste ofta ut i världen tillsammans med Svenska Arbetsgivareföreningens ordförande Bertil Kugelberg för
att berätta om den svenska modellen.
Men man började redan på sextiotalet att ana sprickor i fasaden. I december 1969 utbröt den stora gruvstrejken i Malmfälten, en vild strejk som skakade både arbetarrörelsen och det övriga Sverige. Gruvstrejken
ställde frågan om klassamhället och arbetslivets villkor på sin spets.
Arne Geijers reaktion inför gruvstrejken är talande. Han lär ha sagt att ”det som sker i Norrbotten är rätt. Men det är ändå förbannat fel!” I det uttalandet möts brukspojkens klasskänsla och den erfarne
fackföreningsmannens motvilja mot vilda strejker. Kanske är det just där, i detta möte, i kombinationen av upprördhet över orättvisor och viljan till ansvarstagande, som vi hittar både Arne Geijers och hela
den svenska arbetarrörelsens styrka. Jag tror att det är där vi finner det viktigaste arvet efter Arne Geijer, ett arv som det är mitt och andra fackliga ledares uppdrag att föra vidare in i framtiden.
Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande