Puplicerad på aftonbladet.se 25 mars 2010
Arbetsledningsrättens omfattning i Sverige är okänd för många. Den som drabbas av arbetsgivarens omfattande befogenhet att leda och fördela arbetet blir dock snart varse vad som gäller. Anställda på Lagena,
Hallberg-Rassy, Marabou och andra arbetsplatser har på ett bryskt sätt fått lära sig hur arbetsledningsrätten kan missbrukas. Trygga anställningar blev över en natt förvandlade till utsortering och
arbetslöshet. In kom istället bemanningsföretag, med eller utan handplockad personal.
Trots över hundra år av facklig kamp är det arbetsgivarens rätt att ge order, och lydnadsplikten för den anställde, som är huvudregel på svensk arbetsmarknad. Men genom år av facklig kamp, kollektivavtal och
lagstiftning har arbetsledningsrätten begränsats. Vi har fått en mer trygg och rättssäker arbetsmarknad än för hundra år sedan.
Sedan ett antal år råder det stora oklarheter om arbetsledningsrättens gränser vid inhyrning. LO-förbunden vill därför skapa tydliga gränser för arbetsgivarens möjligheter att hyra in personal när det finns
anställda med företrädesrätt till återanställning. Kravet kostar inga pengar för företagen. Det är en intressemotsättning som ytterst handlar om rättvisa och rättssäkerhet. Ingen anställd skall maktlöst
tvingas underkasta sig en oreglerad rätt för arbetsgivare att kringgå anställningsskyddet.
Den viktigaste begränsning av arbetsledningsrätten är kollektivavtalet. Kollektivavtalet förhindrar exempelvis att arbetsgivaren fritt sätter lönen och fritt förlägger arbetstiden. Bytet mellan fack och
arbetsgivare är uppenbart. Arbetsgivaren köper långsiktiga och stabila förutsättningar för produktionen. Arbetstagarna underkastar sig arbetsskyldighet men får i gengäld bättre och rättssäkrare
anställningsvillkor.
LO-förbundens krav om att begränsa möjligheterna att anlita bemanningsföretag när det finns arbetstagare med återanställningsrätt handlar om en intressekonflikt. Företag skall inte kunna säga upp folk och
dagen därpå ta in samma eller andra arbetstagare genom ett bemanningsföretag.
Det överlägset bästa sättet att begränsa arbetsledningsrätten är genom kollektivavtal. Köpare och säljare av arbete behåller kontrollen och villkoren kan anpassas så att de bättre passar olika branscher. Ett
annat sätt att begränsa arbetsledningsrätten är att lagstifta. Men LO-förbunden har inte vänt sig till politikerna för att få stopp på missbruket av bemanningsföretag. Vi vill lösa frågan tillsammans med
arbetsgivarna. Vi är övertygade om att LO-förbunden och arbetsgivarna har ett gemensamt intresse av att förhindra ett missbruk som skapar starka motsättningar på arbetsmarknaden.
LO har sedan 1900-talets början respekterat arbetsgivarnas principiella hållning till arbetsledningsrätten. Arbetsgivarnas motprestation, då som nu, var en förhandlingsvilja i syfte att uppnå rimliga och
rättvisa lösningar. När arbetsledningsrätten regleras är det alltid i syfte att förhindra godtycke och ensidig arbetsgivarmakt.
För Svenskt Näringsliv handlar LO-förbundens krav enbart om principer. När arbetsledningsrätten riskerar att begränsas blir vreden och ilskan hos arbetsgivarna stor. Kanske är det naturligt på område där
intressemotsättningarna sätts på sin spets, men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att kollektivavtalets syfte är just detta – att reglera formerna och villkoren för hur arbetsledningsrätten skall
begränsas.
Fackföreningsrörelsen anser att det ät viktigt med en god balans mellan arbetstagarnas och kapitalägarnas intressen. Det har den fackliga rörelsen vid upprepade tillfällen visat i kompromisser och
överenskommelser genom åren. Men LO-förbundens krav om villkoren för inhyrning äventyrar inte företagens existens. Vad vi inom LO är överens om är att arbetsgivaren själv inte ska kunna välja och vraka när
arbetskraftsbehovet ökar och uppsagda har rätt till återanställning.
Och det är just detta det fackliga arbetet handlar om. Tillsammans genom fackligt arbete kan anställda hävda rätten till trygga och rättssäkra anställningsförhållanden.
Per Bardh, LOs avtalssekreterare