Det är svårt att vara homosexuell på många arbetsplatser. Med jämna mellanrum luftas fördomar som sårar och kränker på fikaraster och i vardagssnack. Ibland av tanklöshet och ibland på grund av ren och skär
illvilja.
Tonen i fikarummen sägs ibland vara ”rå men hjärtlig” men gör att en del kompisar inte törs vara sig själva. Det förekommer också att öppet homo- och bisexuella trakasseras av arbetsledning och kollegor. Det
som egentligen borde vara en privatsak blir då ett problem. För de drabbade och för arbetskamraterna.
Vi som är fackligt engagerade har ett ansvar att motverka och bekämpa fördomar som gör att inte alla är med i gemenskapen, känner sig utsatta eller blir kränkta och diskriminerade. Facket ska vara ett skydd
för alla medlemmar. Det fackliga löftet gör inte skillnad på lång och kort, vit och svart, bög och heterosexuell. Vi har ansvar för varandra.
Kränkande särbehandling, mobbing, är ett allvarligt arbetsmiljöproblem och det finns också en lag mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Ändå finns det alltför många exempel på hur illa människor far
på vissa arbetsplatser.
Som den homosexuella vårdaren som försökte få arbetsledningen att ingripa mot mobbing och kränkande tillmälen från andra anställda, men möttes av ett totalt ointresse. Han orkade inte jobba kvar.
Eller kvinnan som fick en puss av sin partner när hon besökte arbetsplatsen och blev utfryst av arbetsledningen. Det hade troligen inte hänt om partnern hade varit en man. När hon anmälde saken blev hon
dessutom trakasserad. Hon sa också upp sig.
Och köksbiträdet som såg sig tvungen att be facket hjälpa honom att bli omplacerad eftersom han blev så illa behandlad av vissa ”kollegor” på grund av sin sexuella läggning.
Ibland har arbetsgivarna agerat bra och ofta har facket kunna hjälpa till. Men om det ska gå att få bukt med den trista attityd som bara går ut på att trycka ner människor måste alla lokala fackliga
företrädare vara glasklara i sin inställning och röja upp i fördomsträsket i tid.
I många fall har det tyvärr gått så långt att den som blivit mobbad känt sig tvingad att sluta. Även om facket lyckas förhandla fram ett skadestånd är ju skadan redan skedd. Och i andra fall har den som
drabbats inte ens fått något stöd från facket.
Vi måste göra upp med inställningen att man måste vara ”normal” för att accepteras, för vad är normalt? Är det normalt att vara vinterbadare? Är det normalt att bygga tändsticksmodeller av Bodens fästning? Är
det normalt att sticka koftor i regnbågens alla färger som man sen prackar på barn och barnbarn? Är det normalt att ägna tusentals timmar åt att rusta upp en gammal Buick? Måste man ha sex på ett visst sätt
för att vara normal?
Människor är olika och tur är väl det. När LO för sex-sju år sedan bestämde sig för att börja arbeta med frågor som rör diskriminering på grund av sexuell läggning var fackföreningsrörelsen inte så van att
hantera den typen av frågor. Vi bestämde att ha som fokus vår egen organisations struktur och kultur. Hur insiktsfulla, fördomsfulla eller kunniga var vi? Är problemet arbetsgivarnas attityd eller har vi också
problem i de egna leden?
Det var ganska lätt att inse att vi hade mycket att göra på hemmaplan. Många fackligt förtroendevalda har inte konfronterat sina egna fördomar och värderingar kring bögar och lesbiska. Många inser inte att
sexuell läggning kan vara en grund för diskriminering.
Vi exkluderar medlemmar så länge vi inte aktivt arbetar med dessa frågor. Vi fegar så länge vi inte tar aktivt avstånd från alla trakasserier. Vi förnekar verkligheten så länge vi inte informerar och utbildar
våra förtroendevalda kring frågor som rör sexuell läggning.
Det är viktigt att markera och ta avstånd från trakasserier av alla slag. Som facklig förtroendevald och arbetskamrat har man ett ansvar att känna efter i maggropen när skämten haglar i fikarummet, när
diskussionerna spårar ur på våra fackliga kurser eller när någon öppet visar en attityd på jobbet som kränker andra.
Facket har ett ansvar att se till att vi på kurser vågar diskutera den utsatthet många av våra homo- och bisexuella medlemmar känner. Det måste bli en naturlig del i alla våra utbildningar att diskutera
diskriminering av olika slag. När fackföreningsrörelsen bågen för allas lika värde och rätt ska det verkligen gälla alla.
Ulla Lindqvist, LO
Anders Selin, ABF