Dagens Industri: 2012-11-13
LOs konjunkturprognos som presenteras i dag är betydligt mer pessimistisk än regeringens siffror. Den svaga internationella utvecklingen hinner i kapp Sverige. Arbetslösheten kommer under de närmaste åren att ligga på 8,5 procent. Det skriver Ola Pettersson, Åsa-Pia Järliden Bergström och Lars Ernsäter, LO.
LO-ekonomernas nya konjunkturbedömning visar på en svag sysselsättningsutveckling de närmaste två åren. Arbetslösheten kommer att stiga ytterligare och ligga runt 8,5 procent under både 2013 och 2014.
Vår prognos avviker kraftigt från regeringens. Finansminister Anders Borgs bedömning är att arbetslösheten 2013 och 2014 blir 7,5 respektive 6,7 procent. Sannolikheten för en så positiv utveckling är mycket liten, med den ekonomiska politik som förs.
Den viktigaste orsaken är att vi ser en betydligt svagare BNP-utveckling under de kommande två åren. Ledande indikatorer och ny statistik tyder på att den svaga internationella utvecklingen på allvar börjar komma i kapp den svenska konjunkturen.
Produktionen växer med 1,4 procent 2013 och 2,4 procent 2014. Regeringens bedömning är mer än en procentenhet högre. Vi tror inte på ett plötsligt BNP-fall, som under det sista kvartalet 2008, utan på en utdragen avmattning.
Inflationen kommer att ligga klart under Riksbankens mål både 2013 och 2014. Räntebanan behöver därför sänkas rejält. Riksbanken har varit passiv i jämförelse med andra centralbanker. Styrräntan ligger högre än i euroområdet och betydligt högre än i USA. Ränteskillnaderna kan inte förklaras med stora skillnader när det gäller inflation och arbetslöshet.
Inflationstrycket från arbetsmarknaden verkar överskattas. Bedömningen av hur mycket arbetslösheten kan sjunka är för pessimistisk. Riksbankschefen och direktionsledamöter har också tydligt argumenterat för att penningpolitiken ska ta hänsyn till skuldsättningen hos hushåll och företag.
LO-ekonomerna ser ett starkt behov av att avgränsa penningpolitikens mandat och ansvarsområde. Riksbankens direktion kan och ska inte kontrollera alltför många faktorer i ekonomin. Vi uppmanar därför riksbanksfullmäktige och riksdagens finansutskott att klargöra hur riksbankslagen ska tolkas och vad som är direktionens mandat.
En mer expansiv penningpolitik är inte tillräcklig för en välavvägd ekonomisk politik. Även regeringen bör agera, antingen genom att tidigarelägga satsningar och investeringar eller med hjälp av tillfälliga konjunkturpolitiska insatser.
Det finansiella ramverket har på många sätt fungerat väl. En alltmer uppenbar brist är dock att viktiga utgifter inte tillåts öka i takt med befolkningsutvecklingen och höjda kvalitetskrav, liksom att ersättningsnivåerna i våra transfereringssystem inte räknas upp med löneutvecklingen.
Detta innebär att budgetutrymme skapas på bekostnad av en urholkning av välfärden. Det utrymme som uppstår används i stället för skattesänkningar.
Statliga utgiftstak bör inte begränsa möjligheterna för en effektiv finanspolitik. Det finns en klar risk att utgiftstaken gynnar skattesänkningar på bekostnad av utgiftsökningar, trots att skattesänkningar sällan är lika effektiva och lätt blir permanenta. Det är viktigt att de utgifter som bidrar till att stabilisera ekonomin, såsom arbetslöshetsersättning och utgifter för en aktiv arbetsmarknadspolitik, tillåts öka under perioder med svag tillväxt. En sänkning av bolagsskatten till en kostnad av 16 miljarder kronor är en mycket ineffektiv åtgärd i detta konjunkturläge.
När det gäller behovet av satsningar pekar vi särskilt ut tre områden:
ºSkolan. Kvaliteten i utbildningssystemet utvecklas negativt, vilket leder till både lägre tillväxt och större inkomstskillnader. Vi anser att särskilt grundskolan behöver väsentliga resursökningar, kanske upp till 1 procent av BNP.
ºA-kassan. Dagens arbetslöshetsförsäkring ger inte löntagarna ett rimligt inkomstskydd. Försäkringen behöver både kraftigt högre och löneindexerade tak och villkor som gör att fler omfattas. En sådan reform skulle stärka de automatiska stabilisatorerna och bidra till att hålla uppe konsumtionen när konjunkturen viker.
ºArbetsmarknadspolitiken. Antalet personer med långa arbetslöshetsperioder kommer att fortsätta att öka. Det är anmärkningsvärt svårt att avgöra kvaliteten i jobbgarantierna, men den är sannolikt alldeles för låg. Inslaget av kompetenshöjande åtgärder, som utbildning eller praktik, måste bli större. Fler långtidsarbetslösa måste erbjudas subventionerade anställningar. Arbetsförmedlingen bör lägga en större andel av sina resurser på intensifierade förmedlingsinsatser.
Ola Pettersson, LO:s chefsekonom
Lars Ernsäter, LO-ekonom
Åsa-Pia Järliden Bergström, LO-ekonom