Publicerad i Dagens Arena 13 december 2013
Våra socialförsäkringar har blivit alliansregeringens och finansminister Anders Borgs mjölkkossa. Mycket medvetet har Borg styrt om det ”raka rör”, som ska finnas mellan intäkter och utgifter i socialförsäkringssystemen, och låter pengarna i stället för att gå till socialförsäkringarna flyta in i den egna statsbudgeten.
Genom att systematiskt plocka ut allt för höga sociala avgifter kan Borg finansiera alliansens jobbskatteavdrag. Jan Söderström, journalist på Aktuellt i Politiken (AiP), har på ett förtjänstfullt sätt sammanställt och beskrivit hur detta siffertrixande konkret går till.
I praktiken är det alltså löntagarna själva, som via allt för höga sociala avgifter och ett försämrat försäkringsskydd, finansierar sina egna skattesänkningar. Men det hela stannar inte där.
När sjukförsäkringsavgiften, arbetsskadeavgiften och arbetsmarknadsavgiften sänkts har Anders Borg samtidigt höjt den allmänna löneavgiften. Den tas in som en del av arbetsgivargifterna, men är formellt en vanlig skatt som inte är avsedd för försäkringsändamål.
Den allmänna löneavgiften har mer än fördubblats mellan 2006 och 2013, från 4,4 procent 2006 till 9,88 procent 2013. Detta har gjort att de totala sociala avgifterna sedan 2009 har kunnat hållas på samma nivå (31,42 procent). Den allmänna löneavgiften motsvarar i dag alltså ungefär en tredjedel av det löneutrymme som löntagarna har avsatt till olika offentliga försäkringslösningar. Enligt den senaste budgetpropositionen beräknas intäkterna från den allmänna löneavgiften under nästa år ligga på 141,5 miljarder kronor. Det handlar då om 137,1 miljarder i arbetsgivaravgifter och 4,4 miljarder i egenavgifter.
Detta kan ställas i relation till att alliansen på årsbasis sänkt skatterna med 138 miljarder kronor fram till 2014. Hade man också fått igenom den höjda brytpunkten för statlig skatt skulle totalsumman ha landat på 141 miljarder. Det motsvarar nästan exakt det Borg tar in på den fördubblade allmänna löneavgiften.
När Fredrik Reinfeldt och Anders Borg säger att de ger löntagarna mer i plånboken är det alltså med pengar som löntagarna själva har avstått och öronmärkt för att få en god social trygghet den dag de behöver det. Alliansens inkomstskattesänkningar (jobbskatteavdragen) finansieras således av en höjd skatt på arbete, via den allmänna löneavgiften.
Moderaterna brukar ju annars tala sig varm för både ökad försäkringsmässighet, ”raka rör” mellan avgift och förmån, och sänkt skatt på arbete. Men det ”raka rör” som finns här går rakt ner i Anders Borgs statsbudget och det där talet om sänkt skatt på arbete klingar i detta sammanhang ovanligt falskt.
De nya Moderaterna säger ofta att de har ändrat profil på sina skattesänkningar och numera riktar dem mot ”folk med vanliga inkomster”. Ibland lyckas de till och med få sina skattesänkningar att framstå som en del av arbetet för ökad jämlikhet och minskade skillnader. Men då tänker de naturligtvis bort effekterna av finansieringen via de sociala avgifterna och regelskärpningarna i trygghetsförsäkringarna.
I själva verket blir den sammanvägda fördelningseffekten, när finansieringen av skattesänkningarna räknats in, att klassklyftorna ökar och att den sociala tryggheten för dem med ”vanliga inkomster” kraftigt naggas i kanten.
Borg och Reinfeldt har onekligen, med sitt siffertrixande, fört upp uttrycket ”att slå blå dunster i ögonen på folk” till nya och tidigare oanade politiska höjder.
Kjell Rautio, välfärdsutredare LO