Publicerad i Dagens industri 19 november 2011
Föga förvånande har regeringens förändringar av reglerna för arbetskraftsinvandring skapat just de problem som LO varnande för. Mer förvånande är att regeringen trots detta vägrar att ändra sin politik.
Företag som vill skaffa sig konkurrensfördelar genom att pressa lönerna, anställa svart arbetskraft eller ta betalt för anställningen är inte ovanliga. Fusk, missbruk och handel med arbetstillstånd är heller inte ovanliga företeelser idag. De flesta arbetsgivare är naturligtvis seriösa men det finns oseriösa företag som inte drar sig för att försämra villkoren på arbetsmarknaden. Deras möjligheter att använda sig av osunda konkurrensmetoder har ökat avsevärt sedan regeringen valde att ändra reglerna för arbetskraftsinvandring. Priset för detta betalas av enskilda arbetstagare och seriösa företagare. De seriösa företagen klarar av en reglering av arbetskraftsinvandringen i enlighet med EUs krav. Så vems ärende vill regeringen egentligen gå och tycker de sig ha lyckats med det?
I Göteborg betalade Pei-Li Zhang 170 000 för sitt första jobb i Göteborg. Hon är ett exempel, men hon är långt ifrån ensam med att betala för sin anställning. Hur kan det bli så? Det finns naturligtvis en lång rad skäl till att människor söker sig till Sverige med hopp om jobb. Frågan är under vilka villkor vi ska tillåta att människor jobbar och vad gör vi när vi ser att någon i sin desperation efter ett jobb blir utnyttjad? Det finns fackliga och politiska medel för att komma till rätta med detta. Vad vi kan konstatera är att regeringen har valt att minska det politiska ansvaret för dessa människor på följande sätt.
Med nuvarande regelverk kan en arbetsgivare rekrytera arbetskraft utanför EU trots att arbetsgivaren inte har någon uppdragsgivare. Det krävs heller inget anställningskontrakt för att beviljas arbetstillstånd. Ett erbjudande om anställning är tillräckligt. Det påstås dock att kravet för att få jobba i Sverige är att det sker under kollektivavtalsenliga former. Problemet är att det inte finns någon kontroll av att så faktiskt sker. Det är endast i erbjudandet som det ska framgå att det avser arbete i enlighet med kollektivavtalen. Vad som faktiskt står i ett eventuellt anställningskontrakt kontrolleras däremot inte, eftersom ett sådant kontrakt inte behöver ingå i ansökan om arbetstillstånd. Enda gången migrationsverket skulle bry sig om de faktiska arbetsförhållandena, är om skulle få reda på att anställningsvillkoren understiger kollektivavtalsnivån. Men då lägger de samtidigt ansvaret för att åtgärda detta på arbetstagaren. Tre månader har denne på sig att antingen förhandla upp villkoren eller hitta nytt jobb. Annars dras arbetstillståndet in. Med utvisning som följd. Arbetsgivaren går däremot fri.
Detta bristande regelverk är en avgörande orsak till att människor utnyttjas på svensk arbetsmarknad. Vad har arbetstagaren att sätta emot arbetsgivaren? Vad vågar den person säga som har betalt 170 000 kronor för att få jobba i Sverige, när den vet att arbetsgivaren kan neka fortsatt anställning. Har arbetstagaren inte fått ett jobb inom tre månader så blir han eller hon dessutom utvisad.
Alla välfärdsländer har insett att grunden för ett väl fungerande land är en väl fungerande arbetsmarknad. Där finns parter som skapar stabila relationer. Därför finns också lagar som delvis utjämna skevheter i styrkeförhållanden. På svensk arbetsmarknad är det uppenbart att det inte gäller alla. Styrkeförhållandet mellan arbetsgivaren och den som arbetskraftsinvandrar väger i och med regeringens politik kraftigt över till arbetsgivarens fördel.
En regelskärpning är i såväl de enskilda arbetstagarnas som i de seriösa företagens intresse. Arbetskraftsinvandrarnas ställning måste förstärkas så att styrkeförhållandena jämnas ut. LO vill därför att svensk myndighet ska ha rätt att överpröva företagarens rekryteringsbeslut. Vi har aldrig krävt ett fackligt veto. Det finns en politisk överenskommelse mellan EU:s medlemsstater om att lediga jobb först ska erbjudas arbetstagare på den europeiska arbetsmarknaden. Den vill vi följa genom att återinföra en myndighetsbaserad bristprövning. LO vill också att arbetstillstånd endast ska beviljas om det finns ett anställningskontrakt. Arbetsgivare som vill anställa på arbetstillstånd ska kunna visa att de och anställningen är seriösa.
LOs samlade politik syftar till att förhindra lönedumpande konkurrens och stärka arbetstagarnas position på arbetsmarknaden. Därför vill vi att arbetstagare snabbare än i dag – då det dröjer fyra år – ska kunna beviljas permanent uppehållstillstånd. Med permanent uppehållstillstånd undanröjs arbetslöshet som grund för utvisning.
Regeringen måste inse sitt politiska ansvar för att förhindra att människor utnyttjas på svensk arbetsmarknad. Tycker verkligen regeringen att LOs krav är orimliga och vad vill de i så fall göra istället?
Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande