Publicerad i Aftonbladet 7 mars 2021
Sverige är det land i världen där störst andel kvinnor har ett jobb. De vanligaste yrkena bland kvinnor – våra hundratusentals undersköterskor, vårdbiträden, barnskötare och anställda inom handeln – är avgörande för att Sverige ska fungera. Det gäller till vardags och det gäller i kristider.
Trots det drar kvinnor i arbetaryrken alltid det kortaste strået. Det är de som hela tiden får stå tillbaka när det gäller arbetsvillkor och löner. Som är mest utsatta för våld på jobbet, upplever mest stress och har högst sjuktal. Det är kvinnor som inte jobbat hemma utan i stället stått i frontlinjen under pandemin och därmed utsatts för stora risker.
I LO:s nya rapport ”Vi som inte jobbade hemma” syns detta svart på vitt. Kvinnor i arbetaryrken är den grupp som i högst utsträckning förlorat både tillfälliga och fasta anställningar till följd av pandemin. Det är också de som upplevt flest problem kopplade till pandemin i sina jobb och haft svårast att följa rekommendationerna.
Det står utom alla tvivel att de som redan hade sämst situation på jobbet har fått det ännu värre under krisen, antingen för att de blivit av med arbetet eller för att pandemin pressat deras arbetssituation till max. Efter pandemin har vi upparbetat en form av hälsoskuld – en eftersatt arbetsmiljö som kommer att påverka både kvinnor och män i arbetaryrkens hälsa på jobbet för lång tid framöver.
Företagshälsovården ha en nyckelroll att spela. Nya siffror visar precis hur underdimensionerad företagshälsovården är för kvinnor i arbetaryrken. Endast 4 av 10 arbetarkvinnor har tillgång till företagshälsovård, jämfört med 7 av 10 män i tjänstemannayrken. Enligt Arbetsmiljöverket behöver varannan kvinna i arbetaryrken tillåtelse av sin chef för att komma i kontakt med företagshälsovården, jämfört med var femte man i tjänstemannayrken och var fjärde man i arbetaryrken. Att se till att tillgången till företagshälsovård förbättras kommer bidra till att minska hälsoskulden. Det kommer också regeringens nya arbetsmiljöstrategi att göra. Genom att nollvisionen nu utvidgas från dödsolyckor till att ingen ska dö till följd av arbetsrelaterade sjukdomar.
Stress är en faktor som kommer leda till många fler dödsfall i framtiden, framför allt bland kvinnor. Att strategin lyfter fram stress, och dessutom tar upp vikten av att arbetsmiljöregler ska bättre utformas för att också inkludera riskfaktorer på kvinnodominerade yrken är ett viktigt steg framåt. Arbetsmiljöstrategin får inte stanna på pappret, vi ser fram emot att den nu blir verklighet på landets arbetsplatser.
För LO-kollektivet är det livsviktigt att riskerna på arbetsplatserna försvinner. Arbetsmarknadens parter måste involveras i det arbetet och Arbetsmiljöverket måste ta sitt ansvar som ansvarig myndighet. Skyddsombud måste kunna lita på att inspektörer kommer ut och gör en kompetent bedömning av läget när skyddsombudet dragit i nödbromsen för att rädda arbetskamraters liv och hälsa. Samtidigt måste skyddsombudens roll stärkas, det gäller särskilt de regionala skyddsombuden som besöker mindre arbetsplatser såsom butiker och privata välfärdsaktörer.
Det kan inte vara meningen att de som fått samhället att rulla genom krisen, ofta med hälsa och ibland livet som insats, ska få betala det högsta priset. Därför är det viktigt att de extra pengar som går till kommuner och regioner i samband med pandemi går till det de är avsedda för; att stärka välfärden och förbättra förhållandena för de kvinnor som arbetar där och inte till annat.
Efter det vi gått igenom är det dags att tillsammans bygga ett starkare samhälle, och det kan vi bara göra med lösningar som faktiskt fungerar för vanligt folk, inte minst för kvinnor i arbetaryrken.
Lena Rådström Baastad, partisekreterare (S)
Annika Strandhäll, jämställdhetspolitisk talesperson (S)
Susanna Gideonsson, LOs ordförande