Publicerad på Dagens Industris hemsida 13/10 2010
Från kris mot full sysselsättning kallar regeringen sin budgetproposition. Prognosen är dock en arbetslöshet på hela 8 procent nästa år som sjunker långsamt 2012. Ambitionsnivån ter sig långt ifrån retoriken.
Anmärkningsvärt är att regeringen inte tar upp den för vårt välstånd så viktiga frågan om höjd produktivitetsutveckling. Den ekonomisk-politiska nyckelfrågeställningen i dag handlar inte bara om fler i
arbete, utan om hur både ökad sysselsättning och produktivitet (BNP per arbetad timme) kan främjas samtidigt. Budgetpropositionens förslag svarar inte upp mot denna mer komplicerade utmaning.
Alliansens så kallade jobbpolitik ger sannolikt en svagare utveckling av svensk ekonomis produktivitet. Det är en för lite debatterad baksida av regeringens ekonomisk-politiska strategi. Med en växande
tjänstesektor försvåras en god produktivitetsutveckling än mer. Det är svårare att effektivisera produktionen i tjänstebranscher än industrin, på grund av att kapitalintensiteten inte kan öka lika snabbt.
Skälen för politikerna att hålla fokus på tjänstesektorns produktivitetsutveckling är skärpta. Detta gäller såväl för privat som offentlig tjänstesektor.
En nyckelfaktor för god produktivitetsutveckling är en återkommande möjlighet till ökad kompetens för arbetskraften. All uppdelning mellan de som har jobb och inte, är i sammanhanget artificiell. Det räcker
inte att lita till utbildning av arbetskraften inom företag. Det finns ett uppenbart samhälleligt behov av större offentliga stimulanser av utbildning för vuxna. Det ger inte en tillräcklig omställningsförmåga
på arbetsmarknaden att lita till privat finansiering på detta område i så hög grad som regeringen gör.
Budgetpropositionen är ett tydligt exempel på att regeringen inte har fokus på produktivitetsutvecklingen. De cirka 13 miljarder kronor som budgeten innehåller till expansiv politik 2011 skulle minst kunna
fördubblas med en sådan inriktning.
En nödvändig satsning som lyser med sin frånvaro är ett utbildningslyft. En avgörande del i ett sådant borde vara att skapa 20.000 platser arbetsmarknadsutbildningar i genomsnitt per månad. Cirka 30.000
personer per år skulle då kunna komma ifråga för studier som ligger nära arbetsmarknadens efterfrågan på yrken och de skulle kunna göra detta under en begränsad tid med ersättning på a-kassenivå. Det skulle
gynna såväl företag, som anställda och arbetslösa.
Det vore en mer ansvarsfull ekonomisk politik än regeringens, vilken medför risker med arbetslösheten på sikt genom alltför små satsningar på vuxnas utbildning i dag.
Förutsättningarna att främja svensk ekonomis produktivitet är goda. Men regeringen väljer tyvärr bort möjligheter.
Lena Westerlund, LOs chefsekonom