Publicerd i Dagens Arena 25 juni 2013
Den ekonomiska krisen i EU, särskilt inom eurozonen, har satt det europeiska samarbetet på svåra prov. Den ökade samordningen av medlemsländernas ekonomiska politik är nödvändig, men inkräktar på ländernas suveränitet och måste åtföljas av ett mer demokratiskt beslutsfattande och en politik för sociala framsteg och full sysselsättning.
EU:s ledare bör vid sitt möte i slutet av denna månad ta chansen och skapa en verklig social dimension av unionen.
När man lyssnar till debatten om den ekonomiska situationen i EU kan man tro att krisen är över. Men så länge arbetslösheten och den sociala utslagningen ökar och den ekonomiska tillväxten står och stampar kan man inte med trovärdighet påstå att det värsta är över. Över 26 miljoner européer är arbetslösa och var femte ungdom står utan jobb. ILO beräknar att EU måste skapa sex miljoner nya jobb bara för att komma tillbaka till sysselsättningsnivån före krisen.
Inte bara fattigdomen och ojämlikheten ökar, utan också tilltron till de demokratiska institutionerna. Skillnaderna mellan och inom medlemsländerna är påtagliga, men risken är uppenbar att populistiska och extremistiska krafter lockar när framtidstron sviktar. Och allt färre medborgare har en positiv syn på EU-samarbetet, vilket borde stämma till eftertanke året efter EU fick Nobels fredspris.
Ett tungt ansvar vilar på EU-kommissionen, Europaparlamentet och EU:s stats- och regeringschefer att finna en både ekonomiskt och socialt hållbar lösning på krisen. Men ansvaret faller inte enbart på politikerna. Även arbetsmarknadens parter har en roll att spela.
Därför presenterade Europafacket förra året en ”social pakt för Europa” innehållande en rad åtgärdsförslag för att skapa både ekonomisk stabilitet och ökad sysselsättning samt en stärkt roll för parterna i beslutsfattandet.
Europeiska rådet förväntas att vid sitt möte den 27–28 juni diskutera den ekonomiska och monetära unionens sociala dimension. Det är positivt att stats- och regeringscheferna äntligen har fört upp denna centrala fråga på dagordningen. Men situationen kräver att man kommer till beslut om konkreta steg. Och att man ser till hela unionen, inte bara eurozonen.
Samtliga EU-länder bör samarbeta för att gemensamt skapa bättre levnads- och arbetsvillkor, socialt skydd och offentliga tjänster för sina medborgare. Den inre marknaden har stor potential att generera den tillväxt och sysselsättning EU så väl behöver. Men för att marknaden ska fungera effektivt, och inte leda till social dumpning och missbruk, måste EU sätta upp bindande garantier till skydd för arbetstagarna vad gäller bland annat arbetsmiljö, information och samråd samt likabehandling.
En dialog mellan arbetsmarknadens parter som ger resultat är en förutsättning för en hållbar social marknadsekonomi. Krispolitikens fokus på ensidiga åtstramningar har dock urholkat parternas roll och i vissa länder även grundläggande fackliga fri- och rättigheter. Detta är en oacceptabel utveckling som i längden äventyrar den europeiska fackföreningsrörelsens stöd till fortsatt integration av det europeiska samarbetet.
EU:s institutioner och medlemsländerna måste upphöra med att underminera fackliga fri- och rättigheter, inklusive strejkrätten, och hålla fingrarna borta från lönebildningen, som i Sverige är parternas ansvar.
Vi uppmanar Europeiska rådet att vid sitt möte sätta kraft bakom orden om behovet av att stärka EU:s sociala dimension. EU-kommissionen bör uppmanas att ta fram en ny ambitiös arbetsmiljöstrategi. Parternas självständighet och ansvar för lönebildningen bör garanteras, och parternas roll i den ekonomiska övervakningen på både nationell och europeisk nivå stärkas.
För att stabilisera ekonomin och skapa nya och bra jobb bör medlemsländerna komma överens om en samordnad efterfrågestimulerande politik. I detta avseende kan även EU:s egen budget ha betydelse. Men då måste den ha tillräckliga medel och användas på rätt sätt. Det handlar framför allt om investeringar i forskning, innovation, utbildning och infrastruktur.
Dessutom bör EU-länderna ta fram en gemensam bindande åtgärdsplan för att bekämpa skattesmitning och bedrägerier, samt att säkerställa en rättssäker och effektiv offentlig förvaltning.
Våra krav är varken orealistiska eller ideologiskt drivna. De grundar sig på vår erfarenhet av en välfungerande social dialog som kan skapa stabilitet för samhället i stort. Det som saknas är politisk vilja. Ansvaret vilar därför nu på statsministrarna i Europeiska rådet att leverera en balanserad politik som kan skapa tillväxt, jobb och välfärd. Europa har inte råd att vänta.
Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande LO
Eva Nordmark, ordförande TCO
Göran Arrius, ordförande Saco
Bernadette Ségol, generalsekreterare Europafacket