Publicerad på Dagens Arena 25 juni 2017
Om EU inte kan säkra likabehandling av arbetstagare och principen om lika lön för lika arbete, kommer fler människor i fler medlemsländer att vända det europeiska projektet ryggen, skriver Johan Danielsson, utredare och EU-samordnare på LO.
EU-samarbetet står inför stora utmaningar. Eurokrisen, flyktingsituationen och Storbritanniens beslut att lämna samarbetet, Brexit, ställer krav på politiskt ledarskap. För att hantera utmaningarna har EU-kommissionen genom sin vitbok om EUs framtid öppnat upp för en diskussion som man hoppas ska leda fram till tydliga reformförslag innan valet till Europaparlamentet 2019.
I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att kampen för ett socialt EU och i synnerhet kampen mot social dumpning och osund konkurrens är en ödesfråga för hela EU-samarbetet.
Om EU inte kan säkra medborgarnas grundläggande rättigheter, likabehandling av arbetstagare och principen om lika lön för lika arbete, kommer fler människor i fler medlemsländer att vända det europeiska projektet ryggen.
LO kommer därför under året öka intensiteten i vårt långsiktiga arbete för att bifoga ett socialt protokoll till EUs fördrag när det ändras nästa gång. Protokollet ska kort men tydligt slå fast att fackliga rättigheter är grundläggande och att de ekonomiska friheterna på den inre marknaden inte kan hindra utövandet av dessa rättigheter.
När nationella domstolar och EU-domstolen har att avgöra i frågor där grundläggande fackliga rättigheter och ekonomiska friheter står i konflikt ska de förstnämnda äga företräde.
LO startade den 9 juni en kampanj för att informera om vårt krav på att bifoga ett socialt protokoll till EUs fördrag. Syftet är att öka medvetenheten om kravet bland LO-förbundens medlemmar.
Det räcker inte att vi anställda på LO-kansliet driver denna fråga. Ska vi lyckas driva igenom våra krav måste vi vara många.
I väntan på en ändring av fördraget kommer LO naturligtvis vara aktiva för att åstadkomma så mycket förbättringar som möjligt i svensk och europeisk lagstiftning.
Sveriges regering har redan tagit ett antal viktiga beslut. Den 26 april i år röstade till exempel riksdagen för att riva upp delar av Lex Laval-lagstiftningen. Detta visar att den facklig-politiska samverkan fungerar. Det är en seger för alla som tror på kollektivavtal och starka parter på arbetsmarknaden.
Förändringarna av Lex Laval stärker möjligheterna att skydda utstationerade arbetstagare och begränsa lönekonkurrens. Det kommer nu vara möjligt för facken att använda stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal med utländska företag som utstationerar personal till Sverige.
Kampen för att förhindra social dumpning och konkurrens med löner fortsätter inom EU. De fortsatta förhandlingarna om ändringar av utstationeringsdirektivet i Europaparlamentet och ministerrådet är avgörande för den svenska kollektivavtalsmodellen.
Rätt utformad skulle revideringen kunna minska skillnaden mellan vilka krav som kan ställas på ett svenskt företag och ett företag som utstationerar arbetskraft från ett annat EU-land.
Men på längre sikt är det avgörande med ett förtydligande i EUs fördrag om att grundläggande fackliga fri- och rättigheter ska vara överordnade de ekonomiska friheterna på EUs inre marknad. Alla som arbetar i Sverige ska göra det med svenska löner och arbetsvillkor.
Sakta men säkert ska vi reformera EU-samarbetet och lyfta fram våra fackliga positioner. Jag är övertygad om att vi kommer att lyckas. Anledningen är att det blir mer och mer uppenbart att vi har haft rätt hela tiden när vi sagt att utan likabehandling kommer vi inte kunna ha fri rörlighet på EUs inre marknad.
Vi ser nu hur den österrikiska regeringen inför regler som innebär att arbetslösa i Österrike ges förtur till jobben framför övriga EU-medborgare. I Danmark föreslår de danska socialdemokraterna tillsammans med Dansk Folkeparti inskränkningar i EUs fria rörlighet. I Frankrike har hälften av regionerna introducerat så kallade Molière-klausuler som innebär att man är tvungen att kunna tala franska för att få arbeta på offentliga byggprojekt i landet.
Dessa åtgärder bryter troligen mot EU-rätten och kommer med all sannolikhet att stöta på patrull i nationella domstolar och i slutändan i EU-domstolen.
Den politiska diskussionen visar dock med all önskvärd tydlighet att dagens situation inte är hållbar och att EU-samarbetet behöver reformeras. Om vi inte förmår att gemensamt ändra EU-samarbetet kommer vi att se fler och fler enskilda medlemsländer införa egna begränsningar av den fria rörligheten. Om så sker är EU illa ute.
Ska vi lyckas förändra EU kommer vi att behöva modiga politiska företrädare som vågar erkänna de misstag som begåtts. Som erkänner att EU-samarbetets ensidiga fokus på avregleringar och fri rörlighet för tjänster har skapat en gigantisk marknad för företag som utnyttjar människor och konkurrerar med dåliga löner och usla arbetsvillkor.
Vi behöver politiker som kan föreslå och genomdriva lösningar, även om det är svårt. Detta innebär också att ta ansvar för att ändra den obalans i fördraget som gör EU till ett effektivt verktyg för avreglering och osund konkurrens.
Johan Danielsson, utredare och EU-samordnare på LO