Publicerad i Dagens Nyheter 30 juli 2016
Hur mycket men också hur effektivt ett lands befolkning arbetar är av avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Här står Sverige starkt. Sverige har högst sysselsättning i EU och hör till de europeiska länder som har högst produktivitetsnivå. Vår goda position är starkt sammankopplad med att svenska löntagare, inte minst yrkesutbildade arbetare, har starkare kunskaper och färdigheter än löntagare i de flesta andra länder.
I den politiska debatten hörs nu allt fler krav på att öka andelen lågproduktiva jobb på svensk arbetsmarknad. Det framförs att andelen ”enkla jobb” är bland de lägsta i Europa. Utgångspunkt tas i Eurostats yrkesklassificering och kategorin elementary occupation, vilket kan översättas till arbeten utan krav på särskild yrkesutbildning.
I Sverige utgör denna kategori knappt 5 procent av samtliga jobb. Här återfinns yrkesgrupper såsom renhållningsarbetare, lantarbetare och gatuförsäljare. Kategorin brukar i dagligt tal kallas för ”enkla jobb”, även om jobben i sak knappast är särskilt enkla utan tvärtom ofta slitsamma, tunga och riskfyllda. Begreppet ”enkla” är således inte en officiell beteckning.
I hela EU är andelen jobb utan krav på särskild yrkesutbildning omkring 9 procent, det vill säga ungefär dubbelt så stor som i Sverige. I Spanien utgör dessa jobb 13 procent av arbetsmarknaden och i Italien 11 procent. Flera ledande politiker och samhällsdebattörer har den senaste tiden argumenterat för politiska ingrepp i syfte att öka andelen ”enkla jobb” på svensk arbetsmarknad. Det beskrivs som nödvändigt för att skapa sysselsättning för arbetstagare med svag utbildning och bristfälliga kunskaper.
Men detta synsätt bygger på bristande insikter om hur en arbetsmarknad fungerar. Vår nya rapport pekar på att ”enkla jobb” i stor utsträckning tenderar att korrelera med hur arbetskraftens humankapital är beskaffat, särskilt om man ser till läsfärdigheter. Länder vars befolkning har goda läsfärdigheter tycks helt enkelt ha färre ”enkla jobb” än länder som har en stor andel med svaga läsfärdigheter. Vi har i vår analys utgått från OECD:s PIAAC-undersökning som mäter praktiska färdighetsnivåer hos den vuxna befolkningen (16–65 år) inom tre kunskapsområden, varav ett är läsfärdighet. PIAAC visar ett tydligt positivt samband mellan färdigheter och sysselsättning. Individer med goda resultat i PIAAC har påtagligt högre sysselsättning och lägre arbetslöshet.
I vår analys har vi på två sätt studerat sambandet mellan läsfärdigheter i befolkningen och andelen som arbetar i jobb utan krav på särskild yrkesutbildning:
• I den första analysen ställs läsfärdighet i genomsnitt för befolkningen i respektive land i relation till andelen i jobb utan krav på särskild yrkesutbildning. Spridningen i PIAAC-poäng mellan bästa land (Finland) och sämsta land (Italien) är 38 poäng, vilket ungefär kan jämföras med att motsvara fem års heltidsstudier.
• I den andra analysen är det i stället andelen i respektive lands befolkning som är svaga läsare som ställs i relation till andelen i jobb utan krav på särskild yrkesutbildning. Svaga läsare definieras som de som presterar på nivå 1 eller lägre i PIAAC. Det är en nivå där läsförmågan är begränsad till enklare texter. Finland är det land som har lägst andel svaga läsare med 11 procent, medan andelen är störst i Spanien och Italien där andelen svaga läsare i respektive land uppgår till 28 procent.
Resultatet av dessa två analyser är att det finns en tydlig korrelation mellan den arbetsföra befolkningens läsfärdighet och andelen ”enkla jobb” i ett land. Länder vars befolkning har svaga läsfärdigheter tycks således ha högre andel jobb utan krav på särskild yrkesutbildning. Sambandet finns oavsett om analysen tar utgångspunkt i befolkningens läsfärdighet i genomsnitt eller andelen svaga läsare.
Korrelationen i vår studie kan beskrivas som att en ökning av genomsnittspoängen i PIAAC med 5 poäng går hand i hand med att andelen ”enkla” jobb minskar med 1 procentenhet. En ökning av andelen svagare läsare med 3 procentenheter samvarierar med att 1 procentenhet fler av jobben är ”enkla jobb”.
En ökad andel ”enkla jobb” är således ingen lösning utan bör i första hand ses som en indikator på utbredda problem i arbetskraftens humankapital, som dessutom korrelerar men lägre sysselsättningsnivå.
Omvänt och något tillspetsat innebär detta att den mest effektiva metoden för att öka andelen ”enkla jobb” – och därmed minska sysselsättningen – är att försämra arbetskraftens kunskaper och färdigheter. Sverige har fortfarande en av världens bäst utbildade arbetskraft. Vi lever dock delvis på gamla meriter. Den svenska skolans negativa utveckling har pågått under många år samtidigt som vi under flera år sett ett stort befolkningstillskott från länder med outvecklade eller raserade utbildningssystem. De försämrade kunskapsnivåerna och de ökade kunskapsklyftorna sätter press på den svenska arbetsmarknadsmodellen. Om kunskapsklyftorna tillåts växa kommer löner att pressas, arbetsmarknaden att tudelas ytterligare, och sannolikt också sysselsättningen att sjunka.
Frågan vi bör ställa oss är: Vill vi behålla vår svenska högproduktiva samhällsmodell?
Vår uppfattning är att modellen är värd att kämpa för. Men då krävs en strategi för att höja arbetskraftens färdigheter. Vi ser två centrala utmaningar för att bryta den negativa kunskapsutvecklingen:
• Lyfta den svenska skolans resultat.
• Etablera ett långsiktigt hållbart flyktingmottagande.
Därtill behöver det skapas fler vägar för att kombinera arbete med utbildning för dem som i dag inte har fullgoda kunskaper för att ta de många lediga jobben på svensk arbetsmarknad. Men det är en felaktig strategi att med politiska ingripanden främja en utveckling för en större lågproduktiv sektor.
Det finns inget eftersträvansvärt med att öka andelen jobb som är ”enkla”. I stället bör vi eftersträva fler jobb i hela ekonomin. Det sker bäst genom god utbildning som ger hög och jämn kunskapsnivå hos hela arbetskraften