Publicerad i Dagens Industri 19 juni 2010
När avtalsrörelsen startade var fack och arbetsgivare egentligen bara överens om att det rådde tuffa tider på arbetsmarknaden. Åsikterna gick isär om konsekvenserna av höjda löner i centrala avtal. Det
saknades en gemensam uppfattning om behovet att jämna ut oskäliga löneskillnader mellan kvinnligt dominerade branscher och manligt dominerade branscher. Det fanns ingen samstämmighet kring hanteringen av
bemanningsföretag.
Allra värst var kanske att arbetsgivarna från början dömt ut hela förhandlingssystemet som urmodigt och dödsdömt. Från fackligt håll menade vi istället att systemet var en förutsättning för ordning och reda
och möjlighet att hålla inflationen i schack.
Med den totala oenighet som rådde var det inte konstigt att tonen mellan parterna var lika iskall som en bottenfrusen sjö. Arbetsgivarna utgick från att anfall är bästa försvar och ville över huvudtaget inte
förhandla centralt. Lokala förhandlingar skulle de kunna sträcka sig till men bara i branscher som gick med plus. Kravet på konjunkturanpassade löner kompletterades med krav om individuella eftergifter, vars
enda konsekvens skulle bli mer makt till företaget och ingen makt till facket. Kvar blev den anställde som ensam skulle stå upp mot hela koncerner i lokala förhandlingar.
Avtalsrörelsen började illa i en tid av hög arbetslöshet och ett industriellt stålbad men det blev värre. I efterhand kan jag konstatera att arbetsgivarnas strategi var att få de fackliga organisationerna att
tappa sugen och låta sig köras över. Istället blev det tvärtom. Avtalsrörelsen är inte klar. Ännu återstår en del förhandlingar. Hittills har de fackförbund som skrivit avtal fått igenom ungefär 70 procent av
sina lönekrav. Det är 70 procent mer än vad arbetsgivarna var beredda att ge. Därtill kommer en speciell jämställdhetspott för att minska löneskillnaderna mellan kvinnliga och manliga branscher. Frågan om när
företag kan ta in bemanningsföretag fick inte bara en lösning utan flera.
Allt oftare förväntas jag svara på vem som vann och vem som förlorade i avtalsrörelsen. Jag är inte intresserad av att kora best in show.
Istället vill jag slå ett slag för att det ska finnas en stor acceptans och tro på kraften i de förhandlingar som sker mellan arbetsmarknadens parter. Genom att förhandla får parterna större inflytande och
tvingas ta ansvar. På så sätt kan fack och arbetsgivare lösa problem utan att blanda in de politiska partierna. Det gynnar oss båda, eftersom politikerna ofta använder hot om lagstiftning alternativt löften om
att ta bort lagstiftning som röstfiske utan hänsyn till långsiktighet och stabilitet. Då får fack och arbetsgivare allvarliga problem när majoriteten i riksdagen svänger. Därför är det viktigt att så mycket
som möjligt regleras i avtal.
Dessutom kan avtal anpassas för olika branscher. Lagen är lika för alla och låser fast arbetsmarknadens parter i lösningar som inte alltid är de bästa.
Som parter har vi makt att lösa många viktiga frågor. Hellre än att ingenting alls händer tar jag komplicerade frågor vid förhandlingsbordet. Lösningarna blir mycket bättre när vi tvingas stöta och blöta
motstridiga viljor. Ett sådant exempel är visstidsanställningar som både kan och måste begränsas i avtal. Kvinnor väljer inte, de drabbas av deltidsarbete när arbetsgivarna systematiskt organiserar arbetet med
deltidstjänster. Samma sak gäller oskäliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Tyvärr brukar arbetsgivarna ofta få ont i viljan och hänvisa till marknadskrafternas nåd.
Avtalsrörelsen är inte klar. Osvuret är bäst. Utifrån de givna förutsättningarna finns det ändå anledning att känns tillförsikt inför slutresultatet. Samtidigt kan jag konstatera att den största vinnaren i
årets avtalsrörelse är den svenska förhandlingsmodellen – den rör på sig, den är inte död.
Per Bardh, LOs avtalssekreterare