Publicerad i LO-tidningen – juni 2010
I den här avtalsrörelsen har mycket stått på spel och än är den inte färdig eftersom alla avtal inte är klara. Det handlar om kronor och ören, om jämställda löner, om makt men också om vår fackliga självkänsla.
Mer än 75 procent av LO-förbundens medlemmar har fått nya avtal i en period när tiderna varit tuffa. Det har varit svårt att förhandla i en lågkonjunktur där vissa delar av näringslivet går på knäna och andra
på högvarv.
Arbetsgivarna skyllde på dåliga tider och sa att några centrala löneökningar var det inte tal om. Så blev det inte. Istället har de olika LO-förbunden fått igenom ungefär 70 procent av lönekraven. Det är 70
procent mer än vad arbetsgivarna var beredda att ge från början. Därtill har det blivit en jämställdhetspott till kvinnodominerade avtalsområden. Uppsagda med rätt till återanställning har fått ett förstärkt
skydd. Samtidigt har antalet varsel och konflikter varit få.
I den här avtalsrörelsen har vi, åter igen, försökt göra något åt att kvinnor tjänar mindre än män. Alla LOs förbund har enats om att branscher som har en stor andel kvinnor ska ha större löneökning än
branscher där män är i majoritet. Den jämställdhetspott som de kvinnodominerade förbunden förhandlat fram ger ungefär en två hundralappar mer per månad. Det kan tyckas lite men med tiden kommer en hundralapp
här och en hundralapp där att jämna ut löneskillnaderna.
Förutom pengar har avtalsrörelsen handlat om makt. Den fråga som fått mest uppmärksamhet är i vilket läge en arbetsgivare kan ta in ett bemanningsföretag. Bakgrunden är att arbetsgivare allt oftare tar in
bemanningsföretag trots att de finns personal som har återanställningsrätt . Här handlar det om att skydda den enskilde från att bli utnyttjad. Därför finns det ett stort behov av att långsiktigt begränsa hur
bemanningsföretag får användas.
Det finns anledning att vara nöjd med en hel del men det finns också skäl till eftertanke. Jämställdhetspotten var inte gratis. Det har till exempel varit svårt att samtidigt höja lägstlönerna lika mycket som
utgående löner. Om vi fortsätter på den vägen kommer lönerna att tryckas neråt.
Ett problem före och under avtalsrörelsen har varit Svenskt Näringslivs tonläge och ständiga vilja till konfrontation. Samtalsklimatet och tilliten har tagit skada. Inom organisationen har bara vissa
arbetsgivarförbund haft mandat att förhandla. Andra har ställt sig i väntkuren. Det kan inte kallas för fria förhandlingar mellan jämbördiga parter.
Situationen har skapat stor frustration. Ett sådant exempel är att arbetsgivarparten Sveriges hotell- och restaurangföretagare (SHR) strandade förhandlingarna med Hotell och Restaurang Facket och begärde
medling trots att inga stridsåtgärder var varslade. Någon förhandling var det inte tal om, snarare en förhandlingsvägran.
Ett annat problem har varit att industrifackens samverkan havererade. Med bistånd av de opartiska ordförandena (OPO) skrev Unionen och Sveriges Ingenjörer och deras motparter, avtal innan de övriga
industriförbunden förhandlat klart. Det har skadat respekten för avtalsrörelsens normerande avtal. Framöver måste det till en starkare samordning inom industrin. Nu har samordningen försvårats av att
tjänstemän och akademiker accepterade ett kortare avtal. I det sammanhanget har de opartiska ordförandena ett stort ansvar.
Visst finns det dem som spekulerar i vem som vann och vem som förlorade i årets avtalsrörelse. I den typen av spekulationer deltar inte jag. Ett vet jag och det är att den riktigt stora vinnaren är den svenska
förhandlingsmodellen. Den har ännu en gång visat sig stå pall och vara leveransduglig.
Våra fackliga framgångar är resultatet av facklig samordning och många människors hårda arbete. Nu har stora delar av arbetsmarknaden fått löneökningar på rimliga nivåer och därtill en jämställdhetspott.
Efter sommaren startar en förbundsgemensam utvärdering av avtalsrörelsen. Sedan är det snart dags att kavla upp ärmarna igen och börja planera nästa avtalsrörelse. Då ska löneskillnaderna mellan kvinnor och
män minska ännu mer.
Nu stundar sommarvila för många av oss. Sedan startar nästa styrkeprov i form av en valrörelse. Då ska vi med gemensamma krafter se till att ge Fredrik Reinfeldt vad vi gav Carl Bildt 1994 – sparken!
Per Bardh, LOs avtalssekreterare