Krönika publicerad på Jämställdhetsdelegationens hemsida 6 mars 2013
En blåsig höstdag i oktober 1987 blev jag pappa. Jag var 23 år och slipare på metallföretaget Bröderna Hammarstedts i Växjö. Jag var radikal. Proggmusik, röda fanor och fackmöten var självklarheter för mig. Liksom att jag och barnets mamma skulle dela föräldraledigheten lika. Min berättelse om denna tid har alltid låtit så: jag var ung och radikal och ville som sådan ta mitt ansvar och kräva min rätt. För ett par år sedan fick en forskare mig att inse att jag lurat mig själv hela tiden.
Ett mer jämställt arbetsliv handlar främst om två saker: kvinnor behöver stärka sin position på arbetsmarknaden och män behöver stärka sin position på hemmafronten. Med smarta reformer kan vi göra det enklare för alla, oavsett kön, att kräva sin rätt och ta sitt ansvar på jobbet och hemma. I framtiden hoppas jag därför att tre angelägna saker har förändrats.
Föräldraförsäkringen har tredelats. I dag tar mammor ut 76 procent av föräldraledigheten. Det försvagar kvinnors position på arbetsmarknaden och innebär ofta deltidsarbete, brist på anställningstrygghet och ökad ohälsa. Män å sin sida förlorar position i föräldraskapet. Ett jämnare uttag av föräldraledigheten är den viktigaste förändringen för att stärka både kvinnor och män på livets alla områden: Vi måste flytta gränserna så att det anses vara lika bra för både kvinnor och män att vara försörjare och föräldrar. Breddandet av den trånga mansrollen är den förändring som i dag kräver störst arbete.
Kvinnors löner har höjts. Den genomsnittliga månadslönen för en man är idag 4 700 kronor mer än för en kvinna. Arbeten som främst kvinnor har värderas och betalas lägre än de arbeten som främst män har. Även när arbetena har liknande kvalifikationskrav. Eftersom kvinnor i högre utsträckning också arbetar deltid, tar hand om barn och sköter det oavlönade arbetet i hemmet, gör det att kvinnor har mindre makt över sina liv. Mannen har pengarna, tiden och karriären. Inte ens i ”världens mest jämställda land” ska maktförhållanden mellan människor relativiseras. En ojämn maktfördelning är alltid ojämn. Dagens orättvisa löneskillnader måste arbetsmarknadens parter bidra till att lösa. Löneskillnaderna har minskat något. Det är bra, men förändringen går för sakta.
Arbetslivet har blivit mer hållbart. Deltidsarbete, tidsbegränsade anställningar och ohälsa drabbar i högre grad kvinnor än män. I dag ökar dessutom de tidsbegränsade anställningarna, särskilt de mest osäkra behovsanställningarna. Värst drabbade av denna osäkerhet är unga kvinnor i arbetaryrken. Dessutom ökar i dag den arbetsmiljörelaterade ohälsan inom offentlig sektor, där många kvinnor arbetar. Men kvinnor i arbetaryrken orkar redan i dag sällan jobba ens till 65 år. Ett sådant osäkert och ohälsosamt arbetsliv är inte hållbart. För att stärka kvinnors ställning i arbetslivet behövs trygga anställningar på heltid och ett arbetsmiljöarbete värt namnet. Det gäller särskilt inom vården och omsorgen.
Jag är i grunden optimist. Jag tror att mina förhoppningar om jämställdhet kommer att besannas. Men jag vet också att på jämställdhetsområdet kan vi aldrig luta oss tillbaka. Gång på gång ser vi hur insparkade dörrar skjuts igen så snart vi inte aktivt håller dem öppna. I årets LO-rapport om makteliten står svart på vitt att jämställdheten inom den demokratiska eliten har sjunkit dramatiskt på senare år. Det oroar mig. Inte minst eftersom politiken brukar vara ett föredöme när det gäller jämn könsfördelning. Också inom LO har alltför många dörrar gått igen eller aldrig ens öppnats. Jag tänker öppna dem.
Ett jämställt arbetsliv och föräldraskap förändrar våra traditionella, ofta oreflekterade, uppfattningar om kvinnligt och manligt. Det som är sociala konventioner och normer. Det görs inte i en handvändning. Men vår ambition måste vara att ge nästa generation de bästa förutsättningarna att leva jämställt. Därför måste dagens barn se att både pappor och mammor hämtar på förskolan, tar hand om disken och prioriterar jobbet.
Jag hade alltså lurat mig själv. Forskaren slog huvudet på spiken: Det var inte mitt radikala jag som krävde halva föräldraledigheten, det var ett arv från mina föräldrar. Min mamma var frisör och jobbade alltid sent. Det var pappa – glasarbetaren – som tog hand om oss ungar efter skolan, som läste läxor och lagade mat. Jag hade inte insett tidigare att det var mina föräldrar som satte den norm som en dag skulle göra att jag krävde min rätt till halva föräldraledigheten. Vi måste ge fler barn den självklarheten, fler föräldrar den möjligheten.