Ge papperslösa och asylsökande tillgång till vård på väsentligen lika villkor som övriga invånare. Den uppmaningen riktar företrädare för organisationer, kyrkor och fackförbund till regeringen. Bakgrunden är
det lagförslag om vård för asylsökande med flera grupper som regeringen vill ska ersätta den nuvarande överenskommelsen mellan staten och Sveriges kommuner och landsting. Företrädarna befarar att lagförslaget
än mer än tidigare utestänger papperslösa från rättmätig hälso- och sjukvård.
Idag finns enligt Migrationsverket och polisen 10.000-15.000 personer som lever i Sverige utan tillstånd – men antalet papperslösa uppskattas vara många många fler. Papperslösa vuxna och många barn har idag
inte tillgång till hälso- och sjukvård trots att Sverige har förbundit sig att respektera de mänskliga rättligheterna, där rätt till hälso- och sjukvård ingår. Sverige är också ett land med lång tradition av
solidaritet med utsatta grupper, trots det så finns det alltså en grupp människor som är lever marginaliserade och i stor utsatthet.
Flertalet länder i Europa har en annan inställning. Exempelvis Belgien, Spanien och Italien har lagar som ger papperslösa fri eller subventionerad hälso- och sjukvård. PICUM, en organisation som arbetar med
att främja papperslösas sociala rättigheter, jämförde nyligen vården för papperslösa i elva EU-länder. Undersökningen visade delad bottenplacering för Sverige och Österrike.
En överenskommelse mellan staten och Sveriges kommuner och Landsting reglerar idag graden av tillgång till vård för asylsökande med flera grupper. Papperslösa vuxna och även barn som inte tidigare har varit
asylsökande är uteslutna från denna överenskommelse vilket innebär att de inte har tillgång till mer än så kallad ”omedelbar” vård. Den vården kan ingen nekas ens vid bristande betalningsförmåga enligt svensk
sjukvårdslag. Däremot krävs personen i efterhand på betalning. Det förslag till lagtext som nu ligger på regeringens bord innebär dessutom en skärpning jämfört med dagens överenskommelse.
FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, har uppmärksammat den situation som idag råder i Sverige för papperslösa och asylsökande. Paul Hunt anser att dessa grupper inte får sin rätt till
hälsa tillgodosedd och har därför officiellt uppmanat den svenska regeringen att ändra på detta. Paul Hunt påpekar att mänskliga rättigheter inte är förknippade med medborgarskap.
I debatten om vård för papperslösa har kritiska röster hävdat att subventionerad vård till både asylsökande och papperslösa skulle innebära en kraftigt ökad kostnadsmässig belastning för samhället. Vård av
asylsökande i Stockholms läns landsting visar dock på motsatsen. Där minskar vårdkostnaderna när man lättar på regelverket. Färre patienter behöver lida i onödan och kostnaderna för dyr akutvård minskar.
Verkligheten idag får ofta ödesdigra konsekvenser för den som inte vågar söka vård eller inte har råd att betala. För papperslösa Maria kan det ha varit direkt livsavgörande. Hon hade under en tid haft ont i
kroppen och känt sig trött. Men Maria vågade inte uppsöka vården av rädsla för att då bli avvisad ut ur Sverige. Till slut sökte hon till Röda Korset som hjälpte henne träffa en läkare. Diagnosen var
bröstcancer som då hade spridit sig så mycket att den inte gick att bota. En annan patient som inte fick vård i tid var Suzanne. Några månader in på sin graviditet kände hon sig yr och orkeslös. Suzanne fick
ingen hjälp på mödravårdscentralen eftersom hon inte hade råd att betala. I trettionde graviditetsveckan blev läget akut eftersom Suzanne hade en långt gången havandeskapsförgiftning. Hon förlöstes på sjukhus
med akut kejsarsnitt. Pojken som föddes var gravt tillväxthämmad och krävde avancerad vård på avdelning för tidigt födda. Havandeskapsförgiftningen ledde vidare till att Suzanne fick en blodpropp i benet som
krävde lång efterbehandling. Regelbundna kontroller på mödravårdscentral hade hejdat havandeskapsförgiftningen med lägre vårdkostnader för samhället.
Särbehandlingen av papperslösa och asylsökande innebär att hälso- och sjukvårdspersonal utsätts för ett orimligt dilemma, när de tvingas frångå den grundläggande principen om vård utifrån behov och enligt
kunskap och beprövad erfarenhet. Att inte få göra detta strider mot sjukvårdspersonalens yrkesetiska regler och grundregeln att vård ska ges oberoende av faktorer som kön, politisk uppfattning, sexuell
läggning, social ställning eller legal status.
Suzanne och Maria är bara två exempel på en stor grupp människor i dagens Sverige som lever i utsatthet och nekas vård. Det är inte värdigt ett solidariskt och demokratiskt samhälle. Vi uppmanar den svenska
staten att ta sitt ansvar för att papperslösa och asylsökande ska få tillgång till hälso- och sjukvård på i allt väsentligt lika villkor som övriga invånare. En ny lagstiftning som särbehandlar eller
utestänger vissa grupper är inte förenlig med de mänskliga rättigheterna om lika värde och icke-diskriminering.
Fotnot: Personuppgifterna i patientberättelserna är fingerade.
Anders Björkman, professor, ordförande Läkare i världen
Eva Nilsson Bågenholm, ordförande Läkarförbundet
Anna-Karin Eklund, ordförande Vårdförbundet
Thorbjörn Larsson, direktor Ersta Diakoni
Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO
Marianne Nivert, ordförande Rädda Barnen
Sture Nordh, ordförande TCO
Anders Wejryd, ärkebiskop, ordförande i Sveriges Kristna Råd
Bengt Westerberg, ordförande Röda Korset
Ingela Wiklund, ordförande i Svenska Barnmorskeförbundet
Ania Willman, ordförande Svensk sjuksköterskeförening
Undertecknarna står även bakom det så kallade Rätt till vård-initiativet – www.vardforpapperslosa.se