Publicerad på Dagens Arena 17 november 2016
På DN-debatt skriver Johan Forssell (M) att vi behöver ett reformpaket på sjukförsäkringens område. Det har han rätt i. Men den färdriktning han stakar ut går i helt fel riktning. Forssells recept är gammalt och beprövat och har tidigare visat sig skapa fler problem än det löser.
Trots de hårda regler alliansen införde 2008 blev resultatet raka motsatsen till vad som var syftet. I stället för att minska så ökade sjukfrånvaron. Detta gäller särskilt den sjukfrånvaro som nu står i fokus i Forsells debattartikel – den som orsakas av psykisk ohälsa.
M:s generallösning är välbekant sedan tidigare: hårdare regler, lägre ersättningsnivåer, nya karensdagar, bestraffningar av läkare som inte följer de uppställda riktlinjerna om att pressa ner sjuktalen. Moderaterna vill dessutom återinföra den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, stupstocken. Det parti som i var och varannan mening använder ordet »förnyelse« är fast i en gammal politik. Självkritiken är obefintlig och arrogansen mot den forskning och beprövade kunskap som motsäger deras slutsatser är skrämmande.
När det gäller problemets kärna – att det finns en tydlig koppling mellan arbetsmiljö och ohälsa – föreslår Forsell pliktskyldigt att Arbetsmiljöverket ska få i uppdrag att utföra ökad tillsyn på arbetsplatserna. Detta är bra. Men några regelskärpningar eller utökat ansvar för arbetsgivarna är det inte fråga om. Sådana krav riktar M endast mot de enskilda försäkrade och de läkare som möter den som drabbats av ohälsa.
I stället föreslår man att arbetsgivarna ytterligare avlövas på ansvar, genom att de anställda som drabbas av ohälsa snabbare än i dag ska sättas på ett »snabbspår« till Arbetsförmedlingen. Så hjälps arbetsgivare, som inte ta sitt arbetsmiljöansvar och systematiskt sliter ut arbetskraften, genom att både ansvaret och räkningen snabbt skickas vidare till övriga samhället och skattebetalarna.
Inte heller innehåller det moderata åtgärdspaketet ett enda krav på smidigare arbetsanpassning och att arbetsgivarna ska tillhandahålla en kvalitetssäkrad företagshälsovård. Detta trots att en väl fungerande och högkvalitativ företagshälsovård visat sig vara centralt i arbetet för att motverka ohälsa och underlättar återgången i arbete.
Moderaternas lösning är densamma nu som då: Återvänd till bestraffningslinjen. De tror uppenbarligen fortfarande att den som är sjukskriven blir friskare av att oroa sig för ekonomin och snabbt fattiggöras. Genom hårdare sjukregler vill man disciplinera människor, som antas ha valt att vara sjukfrånvarande i onödan, till större arbetsvilja. Syftet med Moderaternas utspel är uppenbart. Det handlar om att flytta den politiska debatten om sjukfrånvaron till att återigen fokusera på ökade kostnader och överutnyttjande bland de enskilda försäkrade.
Forssells beskrivning är dock oseriös och alarmistisk. Dessutom förtjänar siffrorna gällande sjukfrånvaron att synas närmare. Visst ökar kostnaderna när det gäller sjukpenningen. Men ökningen har enligt Försäkringskassan bromsat in och sjukfrånvaron ligger faktiskt på en historiskt låg nivå.
När det gäller sjukersättningen (tidigare förtidspension) har trenden länge pekat nedåt. Den ligger i dag till och med under den mycket låga nivå som regeringen satt som mål för politiken. Detta är kanske inte så konstigt eftersom alliansens egen utredare konstaterat de regler för sjukersättning som infördes 2008 sannolikt är de hårdaste bland OECD-länderna.
Det är uppenbart, åtminstone för den som håller kontakt med vad som sker på arbetsplatserna, att om ska vi lyckas skapa en rimlig och mänsklig sjukförsäkring måste fler genomgripande förändringar i alliansens så kallade rehabiliteringskedja göras.
Det handlar inte minst om att höja ersättningsnivåerna, vikta om balansen i kravställandet vid de olika tidsgränserna och göra villkoren för att beviljas sjukersättning rimligare. I dag är dessutom sjukreglerna så stelbenta att det saknas rimligt utrymme att väga in och ta hänsyn till de försäkrades individuella förutsättningar.
Visst finns det fusk och överutnyttjande i sjukförsäkringen och det ska naturligtvis bekämpas. Men att detta skulle vara något större generellt problem, så som moderaterna antyder, finns inget forskningsstöd eller seriösa belägg för.
Förhoppningsvis spelar den rödgröna regeringen inte med i detta politiska spel, som Forssell och moderaterna nu bjuder upp till, och levererar ytterligare regelskärpningar och hårdare praxis från Försäkringskassan.
Vi får inte låta alliansen, den borgerliga pressen och arbetsgivarna sätta dagordningen i sjukförsäkringsdebatten. Väljarnas dom i den förra valrörelsen var tydlig. Ett av skälen till att alliansen förpassades bort från regeringstaburetterna var att deras omänskliga och orimliga sjukförsäkringspolitik drabbade sjuka människor, framför allt kvinnor i arbetarklassen. Den insikten måste nu steg för steg omsättas i praktisk politik.
Kjell Rautio, utredare LO