Publicerad i Dagens Samhälle 5 juni 2014
Efter att SNS och Laura Hartman år 2011 konstaterat att det fanns väldigt lite kunskap om effekterna av marknadiseringen av välfärdssektorn förväntade sig många att regeringen skulle tillsätta en utredning för att klargöra resultatet av 90- och 00-talets ”valfrihetsrevolutioner”. Från båda sidor av blockgränsen hördes oro över att vinstdrift och konkurrens blivit till överordnade mål. Det efterfrågades bättre underbyggd redovisning av nuläget för att möjliggöra ställningstaganden till hur den svenska välfärden borde utvecklas.
Framtidens valfrihetssystem – inom socialtjänsten (SOU 2014:2) hade kunnat vara en del i den redovisningen. Vi tvingas dock konstatera att utredningen är ytterligare ett exempel på motsatsen; en utredning som fördunklar och politiserar, snarare än för oss framåt.
Utredningen föreslår att det ska bli obligatoriskt för kommuner att ge äldre möjlighet att välja mellan minst två hemtjänstutförare. Underlaget till utredningen ger dock inget stöd för att denna utförarvalfrihet skulle leda till vare sig förbättrad kvalitet eller effektivitet. Slutsatserna kan inte tolkas på något annat sätt än att vi har att göra med en tydlig politisk beställning: utförarvalfrihet till varje pris.
Detta är synd eftersom utredaren verkligen hade kunnat bidra till ökad kunskap vad gäller valfrihetens effekter. Utifrån vårt perspektiv är valfriheten viktig, men då handlar det framför allt om att stärka brukarnas valfrihet, inte bolagens. Det är viktigt att skilja på detta. All forskning visar att äldre i sin omsorg efterfrågar kontinuitet, det vill säga att återkommande ha besök av samma personal; tillräcklig tid, det vill säga att personalen inte är stressad och att den avsatta tiden räcker samt flexibilitet, det vill säga att personalen kan anpassa insatsen efter den äldres behov.
Utredningen analyserar inte sambandet mellan utförarvalfrihet och någon av dessa för brukaren viktiga kvalitetsdimensioner utan nöjer sig med att konstatera att äldre tycker om att välja, ett påstående som i sig stämmer men som är pinsamt otillräckligt.
Denna brist åskådliggör vilka ideologiska skygglappar utredningen haft. För att kunna undersöka om utförarvalfrihet leder till bättre kvalitet krävs nämligen att man vågar analysera själva ”kundvalssituationen”. Den grundläggande frågan, om äldreomsorg verkligen passar för olika typer av marknadsmodeller måste våga ställas. Det törs dock inte utredaren, då det funnits en risk för att man då skulle komma fram till motsatsen.
Sett utifrån kommunernas perspektiv är utredningen förbluffande nog ännu sämre. Utredningens egna sakkunniga anger i ett yttrande att utredningen inte ens uppfyller gällande förordningar vad gäller konsekvensanalys, något som måste vara närmast unikt i en statlig offentlig utredning
Kritiken är helt befogad då utredningen inte genomfört vad som borde vara ett av dess grunduppdrag, att analysera utförarvalfrihetens effekter vad gäller kostnadseffektivitet och ställa dessa mot de ökade kostnader för transporter, administration, granskning, uppföljning och information som införandet av utförarvalfrihet faktiskt innebär.
För att kunna fatta kloka långsiktiga beslut rörande så viktig verksamhet som hemtjänst räcker det inte med att erbjuda fromma förhoppningar och ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag. Det är därför vår förhoppning att den nu aktuella utredningen inte tillåts ligga till grund för några politiska beslut om framtidens hemtjänst.
- Tobias Baudin, LO:s förste vice ordförande
- Annelie Nordström, ordförande i Kommunal