Publicerad på Dagens Arena 29 juni 2015
Under Almedalsveckan pågår ett massivt arbetsgivartryck på sänkta lägstalöner som lösning på allehanda arbetsmarknadsproblem. Problem som framför allt grundas i en långvarigt hög arbetslöshet och alltför låg efterfrågan på arbetskraft. I Sverige likväl som i många andra länder.
I en ny rapport från Svenskt Näringsliv anses inte oväntat att arbetslösheten för personer med förgymnasial utbildning bero på allt för höga lägstalöner i arbetaryrken där främst kvinnor, unga vuxna (kvinnor) och utrikes födda arbetar.
Om det vore sant, borde länder som har låga lägstalöner, eller minimilöner, inte ha några skillnader i arbetslöshet mellan utbildningsgrupper.
Saken är dock den att länder, oberoende av på vilken nivå lägstalönerna ligger, har likartade arbetslöshetsskillnader mellan utbildningsgrupper – ju längre utbildning desto lägre arbetslöshet och ju kortare utbildning desto högre arbetslöshet. Det gäller i de nordiska länderna, i konservativa likväl som i marknadsliberala länder.
I USA, som har de i särklass lägsta minimilönerna (27 procent av medellönen i ekonomin), finns markanta skillnader i arbetslöshetsnivå utifrån utbildningsbakgrund, vilket framkommer av diagrammet nedan.
Stora och växande relativ, arbetslöshetsskillnader utifrån utbildningsnivå hittar vi också i Tyskland, som på senare tid har seglat upp som ett land som många gärna vill peka på som framgångsrikt vad gäller arbetslöshetsbekämpning bland förgymnasialt utbildade. Detta för att Tyskland infört så kallade minijobs.
Förgymnasialt utbildade har haft högre arbetslöshet också i Sverige, men den ökade relativa försämringen under samma tidsperiod som i diagrammen över USA och Tyskland, kommer framför allt i och med finanskrisen 2008/2009 och den kvarhängande låga efterfrågan på arbetskraft.
Så, är det rimligt att tro att svaret på den höga arbetslösheten framför allt ligger i sänkta löner? Om så, hur långt måste de lägsta lönerna i så fall pressad ned? Om USAs minimilönebett, 27 procent av medellönen, skulle gälla i Sverige skulle lägstalönerna motsvara cirka 8 300 kronor per månad före skatt, vid heltid.
Vad skulle inte det innebära i termer av bland annat arbetande fattiga och extremt ökande ekonomiska klyftor i samhället? Ett högt pris som främst kvinnor och utrikes födda skulle få betala, på grund av den etnicitets- och könssegregerade arbetsmarknaden.
Den rimliga slutsatsen av arbetsgivarnas strävan efter sänkta lägstalöner är att det är en del av deras överordnade intresse: Vinstintresset. Som de i alla tider, och även nu, bevakar stenhårt.
Det är till exempel därför arbetsgivarna föredrar att tala om sänkta lägstalöner i termer av sänkta ingångslöner. För att skapa en tankefigur om att det bara är nytillträdande till arbetsmarknaden, outsiders, som för en kortare period ska ha lite (?) lägre löner, men där väletablerade insiders löner kommer att förbli opåverkade.
Det scenariot är dock knappast troligt. På de kvinnodominerade avtalsområdena är det generellt många som har löner runt de kollektivavtalade lägstalönerna. Nivån på lägstalönen är därmed central för lönerna på hela avtalsområdet. Om lägstalönerna sänks, kommer lönenivåerna på hela avtalsområden att tryckas nedåt.
En stor vinstaffär för arbetsgivarna, som då skulle öka sin andel av produktionen genom minskad löneandel. Rimligen är det främst detta som ligger bakom arbetsgivarnas tryck på lägre löner.
Det är dock en annan sak än att försöka hävda att höga lägstalöner driver upp arbetslösheten och att det endast finns ett vägval för att nå lägre arbetslöshet.
Förklaringen till förgymnasialt utbildade personers relativt högre arbetslöshet måste, i Sverige såväl som i andra länder, i första hand sökas i bristande efterfrågan på arbetskraft och de logiker som då växer sig starka på arbetsmarknaden. Det händer något när jobben inte räcker till alla och det kan beskrivas så här:
De som har längre utbildning söker sig nedåt i kravhierarkin när de inte kan få jobb som matchar deras utbildning. Kort utbildade har inte samma möjlighet att bredda sin arbetsmarknad uppåt i kravhierarkin och riskerar därmed att bli utkonkurrerade från de delar av arbetsmarknaden där utbildningskraven för att kunna utföra arbetet är låga.
Arbetsgivare, i sin tur, föredrar av allt att döma att anställa dem med längre utbildning även för arbeten som ställer låga utbildningskrav, i stället för att anställa dem som har utbildning i linje med kraven för att kunna utföra arbetet. Arbetsgivare bidrar därför till exkluderingen av dem med kortare utbildning.
Är det sannolikt att arbetsgivare plötsligt skulle välja att anställa dem med kortare utbildning till en lägre lön när de med längre utbildning fortfarande söker enklare jobb med lägre utbildningskrav?
Varför ifrågasätts inte arbetsgivarnas krav på sänkta lägstalöner mer, särskilt utifrån fördelningspolitiska perspektiv? Och varför riktas inte blicken mer mot efterfrågesidans betydelse för den höga och ojämnt fördelade arbetslösheten?
Ulrika Vedin, utredare LO