Publicerad i Svenska Dagbladet den 10 augusti 2011
Hösten 2008 kollapsade de globala finansiella marknaderna. Finanskrisen fick politikerna att agera. I oktober 2008 beslutade en enig svensk riksdag att inrätta en stabilitetsfond som skulle finansiera framtida stödinsatser vid finansiella kriser. Fonden skulle betalas av de försäkrade bankerna genom årliga riskdifferentierade avgifter.
Beslutet att införa stabilitetsavgiften för bankerna var ett steg i rätt riktning. Med en riskavspeglande avgift kommer institut som har en större sannolikhet att störa ekonomin att betala en högre avgift.
Men trots att det gått tre år sedan riksdagens beslut om att införa riskdifferentierade avgifter har Anders Borg fortfarande inte presenterat hur avgiften ska spegla bankernas risktagande. I stället har frågan hänskjutits till en kommitté.
I dag präglas den globala ekonomin av stor osäkerhet. Både utvecklingen i Europa och i USA inger oro. Regeringen måste agera aktivt för att skapa ett bättre finansiellt regelverk. Ett viktigt steg är att banker ska betala en avgift utifrån hur riskfylld bankernas verksamhet är. Det skriver LO:s chefsekonom Ola Pettersson och LO-ekonomen Torbjörn Hållö.
Vi menar att det är fullt möjligt att införa ett temporärt system i Sverige för riskdifferentiering i avvaktan på en mer permanent lösning. Tre faktorer bör vara centrala.
1: Ekonomiska incitament
Trots att det finns samsyn kring att ersättningssystemen spelade en roll för finanskrisen så finns fortsatt stora brister. År 2010 infördes regler i Sverige om ersättning till anställda i företag under Finansinspektionens tillsyn. Men mer än hälften av företagen brister i efterlevnaden. Vi menar att institutioner som bryter mot reglerna och har felaktiga ersättningar utgör ett hot mot stabiliteten och bör få en förhöjd stabilitetsavgift.
2: Bättre kapitaltäckning
Före finanskrisen hade bank- systemet tillåtits att urholka det egna kapitalet. Under krisen stärkte samtliga svenska storbanker sin soliditet genom att både öka kapitalet och minska de riskvägda tillgångarna. Men faktum är att storbankerna har återgått till utdelningsnivåer som rådde före krisen. Vi menar att finansiella institutioners kapitaltäckning bör återspeglas i stabilitetsavgiften. En sådan ordning sänder en signal om vikten av att banker har rejäla buffertar inför tuffare tider.
3: Minskade likviditetsrisker
Vid finanskraschen hösten 2008 försvann likviditeten på flera marknader. Riksbanken tvingades låna ut cirka 500 miljarder kronor. I dag fungerar marknaden för kortfristig upplåning bättre. Men det finns fortsatta riskmoment. Ett är att svenska banker under korta perioder lånar på utländska finansmarknader för att finansiera långa lån. Vi menar att banker som minskar sina likviditetsrisker agerar samhällsekonomiskt effektivt och bör gynnas vid riskdifferentieringen.
I dag betalar de försäkrade finansiella institutionerna cirka tre miljarder kronor i stabilitets- avgifter per år, varav de fyra storbankerna betalar omkring en halv miljard kronor vardera.
Avgiften bygger på att bankerna ska betala 0,036 procent av respektive banks förpliktelser. Avgiftsnivån är satt för att på sikt nå en viss nivå på stabilitetsfonden i relation till BNP. LO-ekonomernas åsikt är att avgiften på sikt i stället helt bör kopplas till risknivån för respektive institut.
Som en temporär modell föreslår vi att respektive institutions agerande med avseende på ekonomiska incitament, kapitaltäckning och likviditet ska få ett genomslag på nuvarande avgift med sammanlagt upp till cirka 50 procent. Därmed skulle en bank med låg risk endast betala en tredjedel (50 procent) av vad en bank med hög risk skulle betala (150 procent). Vi bedömer detta som ett rimligt spann i en temporär modell som teoretiskt skulle kunna öka eller minska avgifterna motsvarande ett par hundra miljoner kronor för en enskild svensk storbank.
På sikt behöver en permanent modell komma på plats som tar hänsyn till så många som möjligt av de faktorer som påverkar risken så som affärsstrategi och marknadskoncentration.
LO-ekonomerna menar att finansiell stabilitet är grund- läggande för en god ekonomisk utveckling med stabil syssel- sättning. Historien visar att det är vanliga löntagare som tvingas betala det högsta priset för ett osunt risktagande och finansiell instabilitet.
Ola Pettersson, chefsekonom, LO
Torbjörn Hållö, ekonom, LO