Publicerad i Nerikes Allehanda 28 mars 2012
Jag har i dag blivit inbjuden till att prata på konferensen ”inspiration och guldkorn” i Örebro och bland annat träffa personal inom barnomsorgen.
Svensk barnomsorg har genomgått en fantastisk utveckling under de senaste trettio åren. I dag jobbar närmare 100 000 personer i barnomsorgen och verksamheten får ofta höga betyg av de som brukar verksamheten, det vill säga föräldrarna. Inom barnomsorgen är lite drygt 95 procent kvinnor, det är en tydligt kvinnodominerad bransch.
Även om vi inte har särskilda kvinnolöner i dag– löner som innebar att kvinnor har lägre lön för att de var kvinnor – så har kvinnor lägre lön än män. Det råder en omfattande värdediskriminering på arbetsmarknaden, vilket innebär omotiverade skillnader i lön mellan yrken som kan antas vara av lika värde och svårighetsgrad. Skillnaden i värdering av typiskt manliga och typiskt kvinnliga yrken är uppenbar – kvinnodominerade yrken nedvärderas systematiskt.
Så ser verkligheten ut i Sverige år 2012. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Som facklig organisation har vi ett stort ansvar för att driva en lönepolitik som leder till jämställda löner.
Mer jämställda löner kräver att parterna tillsammans kan göra successiva korrigeringar av relativlönerna. Därför är det allvarligt då arbetsgivarna tar avstånd från alla ambitioner att öka jämställdheten på arbetsmarknaden i 2012 års avtalsrörelse
Vi är inom LO-förbunden överens om att hålla fast vid den solidariska lönepolitiken och att fortsätta skapa relativlöneförändringar som motverkar värdediskriminering. I årets avtalsrörelse har därför elva av LOs medlemsförbund enats om samordnade krav för att minska löneskillnaderna mellan de kvinno- och mansdominerade yrkesområdena.
Den solidariska lönepolitiken har under flera decennier haft stor betydelse för kvinnors löner. I början av 1970-talet hade kvinnorna i genomsnitt mindre än 70 procent av mäns löner. Genom systematiska låglönesatsningar hade det vid mitten av 1980-talet ökat till drygt 85 procent av männens lön. Därefter avstannade den positiva utvecklingen, ett bevis på att det inte räcker att ha fokus på de lägst avlönade. En politik för jämställda löner kräver en medveten satsning också på de kvinnodominerade jobb som har ett högre löneläge.
I de senaste avtalsrörelserna har LO därför genom samordnade förbundsförhandlingar börjat bekämpa den värdediskriminering som drabbar kvinnligt dominerade branscher och yrken. Mellan år 2000 och 2010 lyckades vi på så sätt höja kvinnornas lön från 85 till 88 procent av männens löner.
I årets avtalsrörelse är satsningen på jämställda löner central. Utöver generella lönekrav och låglönesatsningar, kräver vi ett extra löneutrymme som träffar LO-förbundens kvinnodominerade avtalsområden. Steg för steg ska vi kämpa för att nå lika lön för likvärdigt arbete. Det tänker jag prata om på mitt seminarium i dag med de anställda i barnomsorgen.
Wanja Lundby- Wedin LOs ordförande