Publicerad på Aftonbladet Debatt 2014-03-04.
Jämställdhetspolitiken har trots goda målsättningar och intentioner träffat fel. Det visar den nya jämställdhetsbarometer som vi presenterar i dag. Skillnaderna i tid, makt och pengar mellan kvinnor och män är starkt kopplade till klass och den ojämlika fördelningen av betalt och obetalt arbete. Därför presenterar vi i dag en rad åtgärder för att stärka särskilt arbetarkvinnornas ställning på arbetsmarknaden.
Jämställdhetsbarometern visar att löneskillnaden mellan kvinnor och män, i kombination med skillnaden mellan arbetare och tjänstemän, innebär stora ekonomiska klyftor. En viktig förklaring är att kvinnors yrken och arbetsuppgifter värderas och betalas lägre än mäns.
Vanligtvis brukar löneskillnader mellan kvinnor och män redovisas med månadslöner motsvarande heltid. Det ger en kraftigt missvisande bild av de pengar som finns i plånboken varje månad. Då är kvinnors andel av mäns lön 88 procent inom arbetaryrken respektive 80 procent inom tjänstemannayrken.
Vi menar att det i stället är viktigt att synliggöra de faktiska månadslönerna, som också speglar det utbredda deltidsarbetet bland kvinnor, särskilt inom de kvinnodominerade arbetaryrkena. Därför introducerar vi ett nytt lönemått: faktisk månadslön.
Med det nya måttet är kvinnors löneandel av mäns i stället 73 procent inom arbetaryrken och 76 procent i tjänstemannayrken.
Arbetarkvinnor har de klart sämsta ekonomiska villkoren på svensk arbetsmarknad, med en genomsnittlig faktisk månadslön om knappt 17 000 kronor per månad. Män i arbetaryrken har en faktisk månadslön som är 6 000 kronor högre, det vill säga 23 000 kronor.
Med en genomsnittlig faktisk månadslön nära 36 700 kronor har män i tjänstemannayrken den klart högsta lönen. Den är i sin tur cirka 9 300 kronor högre jämfört med kvinnor i samma yrkesgrupp, där den genomsnittliga faktiska månadslönen är ungefär 27400 kronor.
Det skiljer alltså 20 000 kronor i faktisk lön per månad mellan kvinnor i arbetaryrken och män i tjänstemannayrken.
När politiker från både höger och vänster har gått från att stärka de generella välfärdslösningarna, som kommer alla till del, till individuella lösningar, som når ett litet antal, ökar skillnaderna mellan kvinnor och män ytterligare.
Jämställdhet har snarast reducerats till rätten att få välja. För arbetarkvinnor innebär de ekonomiska villkoren att det är omöjligt att köpa sig mer tid genom exempelvis städhjälp eller hemleverans av matkassar.
Den politiska pressen på lönenivåerna i kvinnodominerad offentlig och privat servicesektor har ytterligare ökat de ekonomiska klyftorna. LO presenterar därför några förslag på reformer för att stärka kvinnors ställning i arbetslivet.
- Lagstiftningen ska stödja rätten till heltid och trygga anställningar.
- Föräldraförsäkringen ska delas mer lika mellan föräldrarna. LO vill i ett första steg att fyra månader reserveras för vardera förälder.
- I verksamheter som finansieras med skattemedel ska rätten till heltid och trygga anställningar göras till norm.
- Stärk statsbidragen till kommuner och landsting med 30 miljarder kronor. Detta bör komma kvinnor i arbetaryrken till del genom förbättringar av bemanning och arbetsvillkor.
LO har å sin sida ett stort ansvar för att:
- Aktivt driva rätten till heltid och trygga anställningar i lag och kollektivavtal.
- Genom den solidariska lönepolitiken omfördela och uppvärdera kvinnors yrken och praktiska yrkeskompetens för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Fackliga och politiska strategier för ökad jämställdhet måste kopplas till konkret handling och gå hand i hand. LO kommer att fortsätta driva jämställdhetspolitiska krav tills det ger resultat.
Ulrika Vedin
Joa Bergold
Karl-Petter Thorwaldsson