Publicerad på svd.se 28 december 2015
Det påstås med jämna mellanrum att Sverige har en för låg utbildningspremie. Men är det ett intressant mått och vad betyder det att den är låg jämfört med andra länder?
Sverige har den lägsta utbildningspremien i den utvecklade världen enligt en rapport från Entreprenörskapsforum som också presenterades på SvD Näringsliv Debatt den 24 december. En av de viktigaste lösningarna på problemet är enligt rapporten att öka lönespridningen i samhället. Det finns dock flera problem med en sådan analys:
För det första: Utbildningspremie är i sig ett tvivelaktigt begrepp. Arbetstagare ska inte premieras utifrån sin formella utbildningsnivå utan utifrån värdet av vad de producerar i kombination med de värderingar vi anser bör gälla i samhället.
För det andra: Måttet på utbildningspremie som används i rapporten är för snävt. Det tar inte hänsyn till att längre utbildning har positiva effekter för människors sysselsättningsgrad, hälsa och arbetsmiljö. Måttet tar heller inte hänsyn till att utbildning är kraftigt subventionerad i Sverige vilket ökar avkastningen på utbildning.
För det tredje: Att Sverige har en lägre utbildningspremie än andra länder innebär inte att premien i Sverige är för låg, den kanske istället är för hög i andra länder? En intressant iakttagelse är att samtliga skandinaviska länder har låga utbildningspremier men samtidigt hög BNP/capita och höga sysselsättningsgrader. Kanske gör vi rätt och de andra fel?
Istället är det nog så att den ”låga” utbildningspremien i Sverige kan förklaras med vanliga efterfråge- och utbudsförhållanden:
• Sverige har utbildat relativt många inom såväl gymnasieutbildning som högre utbildning vilket ökar utbudet och därmed pressar ned den totala avkastningen för varje individ.
• Studenter i Sverige väljer i viss utsträckning utbildningsinriktningar som ger en låg avkastning framför utbildningar som ger hög avkastning (vilket också leder till att det går att ifrågasätta om utbildningspremien verkligen ger rätt signaler till ungdomar som funderar på vilken framtid de ska välja).
• Studenter i Sverige bedriver långa och lågintensiva studier. Enligt Högskoleverket (2010) är det endast inom medicin och ontologi som studenter studerar 40 timmar per vecka.
• Sverige har historiskt sett haft hög kvalitet i grundläggande utbildning samt traditioner av vidareutbildning/egenutbildning i breda befolkningslager vilket inneburit att svensk arbetarklass och lägre medelklass varit välutbildad och därmed kunnat hålla uppe sina löner.
Vilken strategi ska Sverige ha framöver?
Lösningen på Sveriges problem ligger alltså inte i att öka löneskillnaderna utan istället i att förbättra utbildningsväsendet. Skulle det gå att förbättra kvaliteten i grundutbildningen, att öka genomströmningen på högskoleutbildningar, att ha en bättre arbetsmarknadskoppling i gymnasiet och i högre utbildningar, för att nämna några områden där utbildningssystemet behöver förbättras skulle det förmodligen ha en positiv effekt på matchningen på arbetsmarknaden. Hur utbildningspremien skulle utvecklas på lång sikt är det dock svårare att sia om. Om fler skaffar sig utbildningar som idag är arbetsmarknadsrelevanta kommer utbudet på arbetskraft att öka inom dessa sektorer vilket allt annat lika bör leda till en lägre utbildningspremie.
Detta sätter kanske också fingret på problemet med begreppet. Det finns inget egenvärde i att utbildningspremien ska vara hög. Tvärtom, om utbildningssystemet fungerar som det ska, kommer den i framtiden gissningsvis att vara positiv men låg.
Sebastian de Toro, LO-ekonom