Publicerad i Dagbladet 8 dec 2009
För mig har Sverige varit ett bra land att leva i. Jag växte upp i en tid då vi var övertygade om att vi alltid skulle få det bättre. Jag var en i den första generationen som fick barnbidrag och jag tillhörde
de första som fick gå nioårig grundskola. När jag kom ut i arbetslivet var efterfrågan stor på arbetskraft. Så småningom fick jag barn och fick glädje av föräldraförsäkringen och en väl fungerande barnomsorg.
Allt detta var ett resultat av en politik med höga ambitioner och en medveten strävan efter jämlikhet.
För de allra flesta har tillvaron blivit bättre och vi har ett nu mycket mer jämställt samhälle än när jag blev fackligt aktiv och fick barn.
Men samtidigt pågår en utveckling på väg bort från ett land med jämlika ambitioner. Statistiska Centralbyrån, SCB, konstaterar att klyftorna i Sverige inte varit så stora sedan mitten av1970-talet. Den
ekonomiska krisen bidrar till att inkomstskillnaderna i samhället ökar, men ett stort ansvar ska läggas på regeringen, vars ekonomiska politik leder till att klyftorna blir ännu större.
Den borgerliga regeringen har valt att sänka inkomstskatterna, samtidigt som den drastiskt försämrat arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Största delen av skattesänkningarna tillfaller dem som
tjänar allra mest. De som har oturen att drabbas av arbetslöshet eller sjukdom drabbas dessutom av kraftigt försämrad ekonomi.
Det är en medveten politik som regeringen bedriver med syfte att öka de ekonomiska klyftorna i vårt samhälle. Staten drar sig tillbaka och lägger ett större ansvar på den enskilda människan. Den svenska
modellen har tidigare inneburit en likvärdig välfärd och trygghet i omställningen. Det handlade om en bra arbetslöshetsförsäkring och om möjligheter till ett arbete i framtiden genom en bra
arbetsmarknadspolitik. Dessa viktiga byggklossar har nu försämrats kraftigt.
I krisens spår ökar arbetslösheten och når snart tvåsiffriga nivåer. Många arbetslösa får kraftigt sänkt ersättning, många har lämnat arbetslöshetsförsäkringen för att den blivit så dyr och många kommer att
tvingas söka ekonomiskt bistånd, det som tidigare kallades socialbidrag. 125 kommuner har ökat sina utbetalningar med över 30 procent på ett år. Dessutom erbjuds arbetslösa idag coachning istället för
utbildning.
Skattesänkningarna får också konsekvenser för välfärdstjänsterna. Det blir mindre pengar till barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård, skola och kollektivtrafik. Det är verksamheter som är avgörande för chanser till
goda levnadsvillkor för nästan alla i ett samhälle.
Utvecklingen i Sverige under de senaste åren oroar mig djupt. Den visar hur snabbt det går att öka klyftorna mellan människor. Jag känner oro eftersom det finns en risk att bristande jämlikhet och orättvisor
skapar misstro mellan människor. Jag känner oro eftersom misstron kan bana väg för antidemokratiska och främlingsfientliga krafter.
Jag vill att politiken ska användas till att utjämna skillnader i villkor; mellan barn som växer upp, men också genom att solidariskt utjämna skillnader som kan uppstå senare i livet t ex genom möjligheter
för vuxna att lära nytt och få ekonomisk trygghet vid arbetslöshet.
Jag är övertygad om att ett samhälle som har jämlikhet som ledord är ett bättre samhälle, inte bara för några, utan för alla. Jämlikhet handlar om allas lika rätt att råda över det egna livet och påverka
samhället vi lever i.
Arbetarrörelsen måste alltid sätta människors lika värde och lika rätt främst. Det krävs en konsekvent politik med jämlikhet som mål. Inför varje politiskt beslut måste man ställa frågan: Ökar eller minskar
detta jämlikheten?
Wanja Lundby Wedin, LOs ordförande