Publicerad i Dagens Industri 3/12 2010.
Konjunkturinstitutet gör prognoser som används som beslutsunderlag för den ekonomiska politiken i Sverige. Sist i raden av publicerade rapporter är en lönebildningsrapport. Den kan inte tolkas som något annat än ett stöd till regeringens förda politik, en politisk pamflett över regeringens ställningstaganden när det gäller arbetsmarknadspolitik. Nu ökar trycket ännu mer på facket att medverka till att rea ut
kollektivavtalen.
Konjunkturinstitutets rapport pekar ut höga lägstalöner som ett problem. Utgångspunkten är att arbetsgivarna inte tycker att den arbetade prestationen motsvarar vad det kostar att anställa. Därmed sjunker
arbetslösheten inte så snabbt som den skulle kunna göra.
Den lösning som Konjunkturinstitutet förespråkar praktiseras redan i en rad länder. Ur ett svenskt perspektiv är det skrämmande exempel på samhällen med stora skillnader mellan grupper och mellan individer. Det är samhällen där individen får ta allt ansvar vid arbetslöshet eftersom det inte finns någon arbetsmarknadspolitik att tala om.
Konjunkturinstitutet är ivriga förespråkare för större lönespridning. De vill pressa låglönebranscherna ännu mer. Det handlar med andra ord om att öka skillnaderna på arbetsmarknaden.
Jag menar att det unika med svensk arbetsmarknad är att vi hittills tänkt tvärtom. Det är också därför som länder över hela världen använder vårt land som en modell för ett väl fungerande samhälle. En orsak
till att Sverige anses som ett gott exempel är att det varit vanligt med satsningar på dem som har lägst löner i avtalsrörelserna. På så sätt har facket försökt att minska löneklyftor och minska löneskillnader
mellan män och kvinnor.
Vill vi ha ett samhälle där de som har de sämst betalda jobben måste ha två eller tre jobb för att få ihop till en lön som det går att leva på? Hittills har svaret varit nej. Samtidigt driver den borgerliga
regeringen en politik som förändrar den svenska arbetsmarknaden.
De som arbetar säljer sin tid. Den tiden betingar ett värde men värdet kan inte vara hur lågt som helst. Det är kollektivavtalen som reglerar löner och villkor. På så sätt har vi sett till att det råder
ordning och reda på arbetsmarknaden.
Den borgerliga regeringens säger sig gilla kollektivavtalen. Samtidigt pressar de facket till en långsammare löneökningstakt när det gäller ingångslöner och lägstalöner. På så sätt förväntas sysselsättningen i
okvalificerade arbeten öka. I praktiken försämras en i huvudsak framgångsrik lönebildningsmodell som kombinerats med en kunskapshöjande arbetsmarknadspolitik.
LO-samordningens roll i avtalsrörelserna ska ses som ett verktyg för nominella löneökningar i samklang med inflationsmål. Resultatet kan ses i form av produktivitetsökningar i kombination med ökad
löneutjämning inom löntagarkollektivet.
I alla tider har svensk fackföreningsrörelse varit positiv till strukturomvandling. Det handlar inte om att rädda jobb till vilket pris som helst. Vissa jobb måste försvinna samtidigt som det kommer till
andra. Förutsättningen är en aktiv arbetsmarknadspolitik som ser till att öka alla individers möjlighet till att ha och behålla ett arbete, få en ny anställning till exempel genom studier, genom att flytta
eller genom att byta bransch.
I Sverige är det parterna som gör upp om löner och villkor på arbetsmarknaden. Det är en del av den svenska modellen. Nu har Konjunkturinstitutet sin långa hand på ett ställe där den inte ska vara.
Konjunkturinstitutet lägger sig i parternas angelägenheter.
Det är dumt och onyanserat att inte problematisera lönebildningen på ett bättre sätt än vad som skett. Jag är övertygad om att Konjunkturinstitutet kan bättre. För tillfället är det svårt att se vad
Konjunkturinstitutet vill åstadkomma förutom att väcka fackens ilska.
De tankar och förslag som återfinns i rapporten kommer att försvåra den framtida lönebildningen. Det ligger inte i fackets intresse och det ligger definitivt inte i Medlingsinstitutets intresse.
Därför blir den slutliga frågeställningen varför Medlingsinstitutet, som har till uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning, inte reagerat? Det borde rimligtvis ligga i Medlingsinstitutets intresse
att lönebildningen löper smidigt och att parternas roll respekteras.
Per Bardh, LOs avtalssekreterare