Publicerad på Dagens Arena 9 april 2014
De senaste två och ett halvt åren har jag bott och arbetat i Bryssel. Jag har haft möjligheten att verka för svenska löntagares rättigheter på det fackliga Brysselkontoret. Det var verkligen ett drömjobb att få jobba både med EU-frågor och arbetsrättsliga frågor.
Men allt var inte positivt. En stor nackdel med att bo i Bryssel var den flagranta sexism som jag utsattes för. Jag – starka fria välutbildade kvinna – ville till slut inte sätta på mig träningskläderna för att jogga runt i mina kvarter på grund av alla blickar, pussljud och kattlockrop, utan valde att hellre stanna hemma. Hur blev det så? Hur blev jag instängd i min egen lägenhet?
Egentligen är svaret rätt så enkelt. Det är väldigt svårt att stå på sig och vara sig själv när alla andra beter sig som om du vore en annan. Till slut anammar du deras tankegångar och stannar kvar inne i lägenheten, köper ett löpband och lite tyngder för att kunna träna utan att gå utanför dörren.
Det är det här som händer i EU just nu. Kvinnors position i det offentliga ifrågasätts mer än på länge. Sedan krisen inleddes 2008 har de europeiska kvinnornas tillgång till arbetsmarknaden försämrats rejält. Förväntningarna på att kvinnorna ska arbeta utanför hemmet är inte stora, vilket gör det oerhört svårt att ta sig ut från lägenheten.
I EU-fördraget står att EU ska verka för jämställdhet på arbetsmarknaden, men det är just detta som motarbetats genom den åtstramningspolitik som förts i stora delar av Europa. Särskilt utsatta är kvinnorna i de länder som har fått ekonomisk hjälp av EU och internationella valutafonden. När staten stramar in bältet märks skillnaderna i den kvinnodominerade offentliga sektorn. Den sektor som tillhandahåller och finansierar den välfärd som gör det möjligt för kvinnorna att jobba någon annanstans än i sina egna hem.
När den ekonomiska situationen blir svårare ökar dessutom risken för mäns våld mot kvinnor. Tänk dig att det inte bara är sexismen på gatan som talar om för dig vem du är utan även den du älskar mest av alla trycker ner dig genom fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. Våldet ökar samtidigt som regeringar drar ned på finansiering till de hjälpinsatser som finns.
Det är här samarbetet inom ramen för EU kommer in. Vi ska se till att använda det här samarbetet i så stor utsträckning som möjligt för att stärka kvinnors ställning.
EU:s främsta syfte är att skapa en inre marknad där varor, tjänster, arbetstagare och kapital kan röra sig fritt över gränserna. Eftersom detta är det högsta syftet tar EU-politiken inte alltid hänsyn till de sociala effekterna av lagförslag och annat, så länge den fria rörligheten förbättras. Vi måste därför ställa oss frågan – fri rörlighet för vem? Som vi sett ovan så är det i varje fall inte kvinnornas fria rörlighet som står i fokus.
För att stärka kvinnors fria rörlighet måste vi stärka kvinnors rättigheter. I dag har EU rätt att sätta den fria rörligheten och företagens ekonomiska friheter framför mänskliga rättigheter och därmed kvinnors rättigheter.
Jag tycker det är helt fel och för att komma till rätta med det här vill jag se bestämmelser i EU:s fördrag, såsom ett socialt protokoll, som ser till att mänskliga rättigheter väger tyngre än den fria rörligheten. Socialdemokraterna har kommit överens med LO om att inte godkänna ett förslag till ett nytt fördrag om det inte finns ett socialt protokoll i det.
Riktig frihet i ett jämlikt samhälle. Det är det den internationella solidariteten handlar om. Det är också vad det europeiska samarbetet borde handla om.
Åsa Janlöv, utredare på LO och styrelseledamot i den fackliga S-kvinnoklubben Alina