Publicerad på Svt Opinion den 19 maj 2014.
Debatten om arbetsvillkor för utländsk arbetskraft verksamma i Sverige dominerar EU-valsdebatten. Högerdebattörer anförda av det moderata toppnamnet Gunnar Hökmark kampanjar just nu runt landet och predikar företagens fria rörlighet och negligerar alla varningssignaler om att det på den svenska arbetsmarknaden pågår ett utnyttjande av människor födda utanför Sverige.
Liberaler, konservativa, högerekonomer i allsköns förening framställer sig gärna som rörlighetens starkaste anhängare. I intensiva kampanjer har de gjort sitt yttersta för att bildsätta svensk fackföreningsrörelse som protektionistisk. Mindre pålästa gröna debattörer har gärna hakat på.
Vänsterns svar måste vara att krav på lika villkor oavsett bakgrund är intimt förknippat med antirasistisk kamp.
För hur kan det vara protektionism att avkräva arbetsgivare att betala samma löner och arbetsvillkor – oavsett var arbetskraften kommer ifrån?
Hur har delar av den gröna rörelsen kunnat charmas av företagens förväntningar på lägre löner med förevändningen att de står på den utländska arbetskraftens sida?
Varför ska överhuvudtaget arbetstagarens ursprungsland vara relevant i lönesättningen om arbetet utförs i Sverige?
Faktum är att de öppna gränsernas värsta fiende är låglönekonkurrens och att arbetare ställs mot arbetare. I det av Tories styrda Storbritannien har den utbredda högerkritiken mot EU-samarbetet främst sin udd mot östeuropéer som kommit till Storbritannien för att arbeta. När brittiska arbetare har ställts mot polska i låglönekonkurrens så har sociala spänningar uppstått.
Det rasistiska och djupt Europafientliga UKIP riskerar att bli landets största parti i Europaparlamentsvalet. Spänningarna hotar Storbritanniens framtid i den europeiska unionen. Samma tongångar hörs från Frankrike där Marine le Pens rasistiska Front national har vuxit sig oroväckande stort och aspirerar på att bli största parti.
Historien är fylld av exempel som avskräcker. Om hur massarbetslöshet och låglönekonkurrens banar väg för fascistiska partier.
I Grekland ser det nazistiska partiet Gyllene gryning ut att göra ett nytt rekordval, trots att dess partiledare sitter häktad för medlemskap i kriminell organisation och trots att flera partimedlemmar misstänks för mord på en antirasistisk kulturarbetare. Att frånkoppla den framväxande nynazismen med grekiska nedskärningar och sänkta löner för arbetare är inte möjligt.
Om marknadsliberalerna vinner slaget om arbetsmarknaden, om arbetare ska konkurrera med lägre löner i tider av hög arbetslöshet, om rörlighet över gränserna innebär att arbetare ställs mot arbetare så hotas Europatanken. Att tro på fri rörlighet är också moraliskt förknippat med att kämpa för lika villkor för alla – oavsett bakgrund.
Ett Europa med 26 miljoner arbetslösa innebär ovillkorligen att arbetare pressas hårdare och till sämre villkor. Om vi inte står upp för kollektivavtalen så står vi heller inte upp för likabehandling av löntagare.
För antirasister som kämpar mot Sverigedemokrater, antiseminitism och islamofobi så finns en logisk fortsättning. Gör gemensam sak med fackliga aktivister som kräver lika villkor oavsett oavsett bakgrund. Antirasism är också att kräva kollektivavtalsenliga löner för den som plockar disken på restaurangen, som jobbar nattskiftet på bygget, som städar ditt hotellrum och som renoverar ditt kök.
Tobias Gerdås och Sara Yazdanfar, kommunikatörer LO