Publicerad på Dagens Arena 19 februari 2013
För LO är det centralt att värna små inkomstskillnader eftersom det ger ett mer jämlikt samhälle. I det har den fackliga organiseringen särskild vikt, skriver Ulrika Vedin, LO-utredare i replik till Almega
På Dagens Arena den 15 februari riktar Almega den retoriska frågan ”Varför håller ni fast vid fackliga a-kassor?” till LO.
För LO är det centralt att värna små inkomstskillnader eftersom det ger ett mer jämlikt samhälle. Två institutioner har särskild vikt för inkomstspridningen i ett land: utbildningssystemet och den fackliga organiseringen.
Spridningen i humankapital (utbildning) har visat sig vara en stark förklaringsfaktor bakom ett lands lönespridning. Med en likvärdig utbildning och en hög lägsta utbildningsnivå i befolkningen kan inkomsterna hållas ihop eftersom framväxten av en låglönemarknad då kan motverkas.
Länder med väl organiserade löntagare och därigenom starka fackföreningar är avgörande för att löneökningar kommer alla löntagare till del. Särskilt viktig är den fackliga styrkan för att nå en rimlig nivå på de lägsta lönerna (minimilönerna). ILO pekar i Global Wage Report 2008/09 på att länder som har en hög kollektivavtalstäckning har signifikant mindre löneskillnader jämfört med länder som har en låg kollektivavtalstäckning, både generellt och i den nedre halvan av lönefördelningen. Genom att minska lönespridningen och genom att höja golvet för minimilöner bidrar kollektiva förhandlingar till att minska risken för låga löner (låglönejobb).
Gent-systemet såsom det utvecklats i Sverige, det vill säga med en allmän grundförsäkring och en frivillig inkomstförsäkring kopplad till medlemskap i en facklig a-kassa, har betydelse för den fackliga organiseringen. Systemet understödjer medlemsvärvning till facket genom den länk som fackliga a-kassor utgör. Därmed är systemet en av hörnpelarna för att bära en kollektivavtalsreglerad arbetsmarknad.
Danmark, Finland och Sverige, som är de länder som i högst grad tillämpar Gent-systemet, har internationellt sett den högsta fackliga organisationsgraden. Den ligger omkring 70 procent.
Den svenska fackliga organisationsgraden föll dock med hela tio procentenheter åren 2007–2008, främst till följd av de kraftigt höjda medlemsavgifterna till a-kassorna. De svenska arbetsgivarna är i dagsläget bättre organiserade än löntagarna med sin 85-procentiga organisationsgrad.
Norge, som är det nordiska land som inte tillämpar Gent-systemet, har en organisationsgrad runt 55 procent. I Europa i övrigt varierar den fackliga organisationsgraden mellan 8 procent (Frankrike) och 35 procent (Irland och Italien), med undantag för Belgien som liknar Norge. I USA är den fackliga organisationsgraden strax över 11 procent.
Det Almega betecknar som nytänkande, det vill en allmän arbetslöshetsförsäkring, är snarare regel än undantag om vi blickar ut över världen.
Hur arbetslöshetsförsäkringen organiseras har alltså betydelse för den fackliga organiseringen, och därmed för vilken arbetsmarknadsmodell som blir möjlig: en i hög grad kollektivavtalad eller en i hög grad lagreglerad. Den svenska modellen kan genom relativt jämnstarka arbetsmarknadsparter bära brett täckande och branschanpassade kollektivavtal. De allra flesta lovordar denna modell, även den borgerliga regeringen, och i synnerhet Moderaterna.
Det är kanske mer intressant att fråga sig varför Almega, som arbetsgivarpart, vill avskaffa Gent-systemet?
Ulrika Vedin, utredare LO