Idag presenteras Globaliseringsrådets slutrapport. Rådets arbete har präglats av öppna diskussioner och genom att så många intressen i svenskt samhällsliv har mötts har det sannolikt bidragit med ökad kunskap
för alla ledamöter. Det finns en bred samstämmighet kring rapportens slutsatser om till exempel infrastruktur, miljösatsningar, livslångt lärande och reformering av finanssystemet. Däremot finns det delar av
rapporten som jag omöjligt kan ställa mig bakom vilket gör att jag har valt att skriva ett särskilt yttrande till slutrapporten.
I den politiska retoriken lyfts från alla håll betydelsen av att bevara den svenska modellen. Men stora meningsskiljaktigheter finns i vad modellen innebär och vilka utmaningar den står inför. Jag anser att
den svenska modellen ska utmärkas av en trygghet för löntagarna, av en omvandlingsförmåga för ständigt förbättrad samhällsekonomisk effektivitet och av en samverkan mellan arbetsmarknadens parter. För att
säkra Sveriges konkurrenskraft relativt omvärlden är detta ett bevisat framgångsrecept. Ökad otrygghet, vilket också tyvärr är en beprövad metod både internationellt men i ökande skala även i Sverige, leder
inte dit. Både min egen och LOs värderingsgrund innebär en övertygelse om att samhället bör sträva efter en hög välfärdsnivå och jämn inkomstfördelning.
Rådet slår fast att vår förmåga till omställning är avgörande för Sveriges framtida konkurrenskraft och att arbetslöshetsförsäkringen spelar en viktig roll för denna. Ändå finns inga förslag till förbättringar
i nuvarande arbetslöshetsförsäkring. Försäkringen behöver förstärkas på flera områden men det är två saker som är avgörande för att den ska fungera som en omställningsförsäkring. Dels att de allra flesta
löntagare omfattas av försäkringen och därför måste avgiften till a-kassan sänkas så att fler går med. Dels måste taket höjas så att de allra flesta löntagare får ett gott inkomstskydd vid arbetslöshet.
Rådets rapport slår fast att den efterfrågekris som nu finns på arbetsmarknaden bäst möts med strukturella reformer. Den synen delar inte jag. I och för sig kräver effekterna av den globala finanskrisen
reformer i den finansiella sektorn. Där finns strukturella problem som nu är uppenbara. Men för att möta krisen inom produktion och sysselsättning som krävs åtgärder av ett helt annat slag. Ett kraftigt
bortfall i efterfrågan måste hanteras genom en aktiv penningpolitik och finanspolitiska stimulanser som genomförs tidigt. Efterfrågeproblem finner inte sin lösning i strukturella reformer.
Globaliseringsrådet föreslår lägre löner för dem med lägre produktivitet som ett sätt att öka sysselsättningen. Om det förslaget skulle fullföljas ökar klyftorna i samhället. Det finns alternativ som inte har
denna negativa effekt och som borde väljas istället. För den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden på grund av nedsatt arbetsförmåga krävs riktade insatser, till exempel i form av anställningsstöd. Det
är ett samhällsintresse att så många som möjligt kan bidra på arbetsmarknaden, det är inte individen som ska betala priset genom sänkta löner.
Globaliseringsrådets rapport ger en bristande och felaktig bild om hur Lagen om anställningsskydd, LAS, fungerar. I rapporten uppmanar rådet till allvarliga försämringar av lagen, vilket går på tvärs med de
synpunkter rådet framför om att förändringar sköts bäst genom avtal mellan parterna. Den bild som ges i rapporten leder till att det kan anses legitimt att överpröva parternas avtal om de inte råkar passa den
politik som förs för tillfället.
Jag kan inte heller ställa mig bakom rådets syn på skattesystemet. Jag delar inte synen att inkomstskattesänkningar ger ökad sysselsättning. LO har också tagit tydlig ställning för en jämlik och rättvis
beskattning. Lön, försäkringsinkomster och pensioner ska beskattas lika. Därför säger LO klart nej till jobbskatteavdraget.
Även om jag bestämt avråder från att genomföra flera av de förslag som rådet framför, så vill jag likväl framhålla värdet av att kunna mötas i öppna diskussioner över åsiktsgränser om hur Sverige bäst rustar
sig för att möta framtiden och den internationella konkurrensen.
Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande.