Publicerad i Aftonbladet 31 maj 2012 som replik till artikel 28 maj
Roland Paulsen menar att LO borde kräva kortare arbetstid istället för full sysselsättning och hänvisar till arbetarrörelsens gamla paroll om åttatimmarsdag. Han glömmer att kravet om arbete åt alla är lika gammalt. För oss inom fackföreningsrörelsen har det aldrig funnits någon motsättning mellan dessa båda mål. Vi har genom facklig och politisk kamp genomfört en mängd olika arbetstidsförkortningar genom åren, som femdagarsvecka, sänkt pensionsålder, längre semester, föräldra- och studieledighet, kortad arbetstid för skiftarbetare, förkortad årsarbetstid med tidsbanker osv – samtidigt som produktiviteten successivt ökat.
Den fackliga kampen kommer alltid att handla om hur produktiviteten ska fördelas, t ex genom ökade reallöner eller kortare arbetstid. En arbetstidsförkortning måste alltid betalas på något sätt. En förkortning av arbetstiden, med exempelvis två timmar i veckan, motsvarar fem procent av det reala löneökningsutrymmet, om kostnaderna för uteblivna skatteintäkter räknas in. Dessutom kommer den offentliga servicen att minska eftersom personalen där har kortare arbetstid.
Slutsatsen av detta är inte att arbetstidsförkortningar är felaktiga. Tvärtom. LO har länge haft 30 timmars arbetsvecka som långsiktig målsättning och den nyss avslutade LO-kongressen beslutade att det målet ska vara kvar. Flera LO-förbund har dessutom genom kollektivavtal kommit överens om olika arbetstidsförkortningar och det är sannolikt att frågan kommer att tas upp även i framtida avtalsförhandlingar. Problemet är alltså inte den långsiktiga målsättningen utan hur och i vilken takt det är möjligt att nå dit. Roland Paulsens förenklingar gör inte den kampen lättare.
Lasse Thörn, chef för LOs arbetslivsenhet