Publicerad i Dagens Industri 18 mars 2013
LO kan tänka sig att avskaffa den andra sjuklöneveckan. Men det bör inte göras villkorslöst. Ska arbetsgivarna bjudas på denna ekonomiska lättnad bör riksdagen kräva något i utbyte. Det skriver Tobias Baudin, Torbjörn Johansson och Kjell Rautio från LO.
En av landets största framtidsutmaningar är den växande motsättningen mellan människors faktiska arbetsförmåga och arbetslivets allt hårdare krav. I dag brister det på en rad fronter när det gäller att hantera denna problematik. Internationella studier visar att svenska arbetsgivare har ett relativt litet ansvar för att se till att sjukfrånvarande ges möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet. Arbetsgivarna har dessutom under de två senaste mandatperioderna, vid ett flertal tillfällen, befriats från ansvar på detta område.
En av de första åtgärderna som alliansregeringen vidtog när den tillträdde var att avskaffa det så kallade delfinansieringssystemet, som gav arbetsgivarna ekonomiska incitament att se till att långtidssjukrivna snabbare kunde komma tillbaka i arbete. Därefter tog regeringen också bort arbetsgivarens skyldighet att göra en rehabiliteringsutredning, som tidigare fanns inskriven lagen om allmän försäkring.
När sedan den så kallade rehabiliteringskedjan infördes sommaren 2008 lades i princip allt tryck på den enskilde försäkrade. Det är till stor del den enskilde som i dag har ansvar för att rätt blanketter fylls i och att arbetsgivaren involveras i processen med att hitta fram till lämplig rehabilitering och arbetsanpassning. Människor med svåra ohälsoproblem riskerar alltför lätt att falla mellan stolarna och stå utan möjligheter till försörjning.
Antalet utförsäkrade och försäkringslösa har sedan rehabiliteringskedjan infördes ökat lavinartat.
Detta är bakgrunden till LO:s hållning till förslaget om att avskaffa den andra sjuklöneveckan. Att i dag gå vidare och utan krav på motprestationer ytterligare lätta på arbetsgivarnas ansvar är inte rimligt. Därför anser LO att borttagandet av den andra sjuklöneveckan bör villkoras.
Riksdagen bör därför signalera att den kan tänka sig att slopa den andra sjuklöneveckan i utbyte mot att det upprättas ett rehabiliterings- och omställningsavtal som ger dem som drabbas av ohälsa ett väl utbyggt stöd att ställa om, ungefär på samma sätt som det stöd som i dag erbjuds dem som sägs upp på grund av arbetsbrist.
Detta stöd bör även gälla åtgärder på arbetsplatsen, som anpassning av arbete, arbetstid och arbetsorganisation. Men det kan också handla om olika utbildningsinsatser som rustar den enskilde på vägen tillbaka till arbetsplatsen och även, när alla andra rimliga utvägar är prövade, vidare till en ny anställning.
Visst är vi medvetna om att mycket mer behöver göras för att sjukförsäkringen och rehabiliteringssystemet i dess helhet ska fås att fungera på ett bra sätt. Det handlar då inte minst om att ersätta de administrativa tidsgränserna i sjukförsäkringen med stödjepunkter, där den enskilde rustas med individuella rehabiliteringsrättigheter. Det handlar också om att göra reglerna för sjukersättning (tidigare förtidspension) mer rimliga, att bygga ut den kvalitetssäkrade företagshälsovården, att avskaffa karensdagen och att höja inkomsttaken i sjukförsäkringen. Till detta bör också kopplas utökade möjligheter till sanktioner mot arbetsgivare som bryter mot arbetsmiljölagen och dess föreskrifter. Dessa krav, som är avgörande för sjukförsäkringens framtida legitimitet, kommer LO naturligtvis fortsätta att driva.
Men LO inser också att den höga samtalston som sedan en tid tillbaka har funnits i frågan inte är bra för förutsättningarna att skapa en långsiktigt hållbar sjukförsäkring. När
nu flera partier på båda sidorna om blockgränsen har börjat tala om att avskaffa den andra sjuklöneveckan blir det en chans att bryta ny mark och hitta fram till en bred samsyn åtminstone i en viktig delfråga. Förhoppningsvis kan detta generera ett förbättrat samtalsklimat mellan riksdagspartierna och mellan arbetsmarknadens parter, som underlättar breda och konstruktiva lösningar också på andra viktiga områden.
Ska vi klara av de viktigaste utmaningarna måste vi bygga en arbetsmarknad som bejakar den variation av funktions- och arbetsförmågor som befolkningen faktiskt besitter.
Vi har helt enkelt inte råd att avstå från att ta till vara på alla människors inneboende potential. Därför behövs en rehabiliterings- och omställningspakt för Sverige.
Tobias Baudin, LOs förste vice ordförande
Torbjörn Johansson, LOs avtalssekreterare
Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LO