Publicerad i LO-tidningen 20 januari, 2012 00:55
EUs ledare har nu i flera års tid haft fullt upp. Miljoner arbetslösa européer utgör fortsatt miljoner anledningar att hitta bra verktyg för att få utvecklingen på rätt spår igen. Tillväxten måste få grogrund. EUs medlemsstater har bättre förutsättningar att lägga den grunden genom gemensamma lösningar, än enskilda stater var för sig.
Nyligen trädde EUs regler för en mer samordnad ekonomisk politik i kraft. Utöver det skissar euroländerna nu på en uppsättning liknande regler i den så kallade europakten, med än mer tydligt bindande regler för finanspolitiken. Sverige och andra EU-länder utanför euroområdet erbjuds att ingå i pakten.
Bara en av paktens paragrafer skulle omfatta oss från start. Den säger att vi ska följa reglerna den dag vi blir euromedlemmar. Vi skulle gå med i något som inte omfattar oss. Ett argument för anslutning är möjlighet till inflytande. Men den möjligheten är begränsad. Det utkast som nu finns säger att vi inte får delta i europaktens möten – men får information före och efter dessa.
Ett annat argument är att vi bör vara med som moraliskt stöd; att signaleffekterna gällande eurons trovärdighet annars förvärras. Men kan Sverige, som inte har euron som valuta och som inte får delta på europaktens möten, verkligen påverka i endera riktningen? Räcker det att hävda solidaritet för att gå med fast vi bara bidrar symboliskt?
Ytterligare en fråga är om europakten kommer att vara effektiv nog för att stabilisera ekonomierna och bereda väg för ökad tillväxt? Ett ekonomiskt ramverk kan verka förtroendeingivande och gynna den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Paktens budgetregler är varken särskilt uppseendeväckande eller gör stora avsteg från det man kommit överens om sedan tidigare. Man kan däremot ha invändningar mot det demokratiska dilemmat med överstatlig finanspolitik. Och föreställa sig att regler om automatiska sanktioner, kontroll av nationella budgetar och att EU kan inta en överförmyndarroll mot medlemsländer, kan komma att tära på samarbetsviljan.
Ett optimalt fungerande valutaområde kräver en samordnad finanspolitik. Därför är det inte alls märkligt att euroländerna tar detta steg mot överstatlighet. Egentligen började eurosamarbetet i fel ände. Först borde samordning ha gjort kommande euroländers struktur och utveckling mer lika, för att därefter införa en gemensam valuta och penningpolitik. Men det är lätt att vara teoretisk och efterklok.
”Utan tvivel är man inte riktigt klok”, sa Tage Danielsson. Så låt oss tvivla en aning.
Europakten gör kanske inte någon stor skillnad för Sverige när det gäller ramverkets innehåll då vi har liknande regler redan i dag. Men alla stater, även icke-euroländer, som ingår i pakten ska betrakta sin ekonomiska politik som en gemensam angelägenhet. Häri finns en oklarhet om det för med sig ett större tryck på Sverige att förankra sin politik hos Kommissionen och rådet, än tidigare.
Inom fem år ska pakten upphöjas till EU-lag. Det innebär dels att svenska politiker inte fullt ut kan anpassa regelverket efter nationellt behov eller ändrade politiska prioriteringar. Det är en allvarlig demokratisk följd. Dels blir det osäkert om löntagarnas intressen kommer att säkras genom ett så kallat socialt protokoll. I utkastet till pakt sägs att arbetsmarknadens parter ska respekteras vid implementeringen i nationell lag. Det är bra. Men osäkerheten är stor om EU-ledarna vill och förmår att samtidigt lagstifta om tillväxtfrämjande ting som trygghet och jämlikhet.
Monika Arvidsson
LO-ekonom