Publicerad i Svenska Dagbladet 2 mars 2016
LOs utgångspunkt är att det har betydelse om de som har makten i samhället har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut. Forskare som Kate Pickett och Richard Wilkinson, Joseph Stiglitz och Thomas Piketty har alla pekat på att stora inkomstskillnader är skadligt för samhället och ytterst ett hot mot demokratin. Även OECD och IMF är tydliga med konsekvenserna.
I Makteliten-rapporterna är vi inte intresserade av att undersöka inkomstskillnader mellan företagsledare och anställda generellt, vilket Lars Oxelheim verkar tro (SvD Näringsliv Debatt den 26 februari). Vi definierar ”makteliten” som kretsen med de högsta befattningarna inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden.
Att vd-lönen i det genomsnittliga svenska företaget, enligt Oxelheim, ligger på runt 1 miljon kronor är irrelevant i sammanhanget. Precis som att vi, i vår undersökning, inte studerat inkomsterna för en kommunpolitiker i Munkfors eller en journalist på Ystads Allehanda har vi inte heller studerat inkomsterna för vd:ar för små och medelstora företag.
Lars Oxelheim är också kritisk till att vi inkluderar både inkomst av tjänst och inkomst av kapital för makteliten. Fokus på denna sammanräknade inkomst är ett medvetet val. En högt uppsatt persons kapital är oftast en konsekvens av, eller på annat sätt relaterat till, personens position. Välbetalda positioner gör det möjligt att bygga upp en förmögenhet som genererar kapitalinkomster. Personer på höga maktpositioner får dessutom ofta bonusar, optioner och aktieutdelningar som en form av ersättning. En del vd:ar utnyttjar också möjligheten att ta ut en stor del av sin inkomst som kapital snarare än som lön då detta är skattemässigt gynnsamt.
LO har valt att använda industriarbetarlönen som referens då det för denna finns bra historisk statistik. Inte, som antyds i debattartikeln, för att maximera gapet mellan anställda och företagsledning. Tvärtom skulle antalet arbetarlöner som vd:arnas inkomster motsvarar vara högre om vi valt exempelvis den lägsta avtalade heltidslön en vuxen person får i hotell- och restaurangbranschen (77 gånger mer i stället för 54 gånger mer när industriarbetarlönen är referens).
I en bilaga till vår undersökning redovisar vi också maktelitens inkomster exklusive kapitalinkomster. Oavsett är klyftan enorm. Vd:arna har fortfarande motsvarande 46 industriarbetarlöner som inkomst av tjänst.
Vidare påstås det i debattartikeln att vi inte beaktar att avvikande observationer, såsom att enskilda personer har särskilt höga inkomster under ett år, kan förvränga bilden. Detta är fel. I rapporten använder vi ett inkomsttak på 200 industriarbetarlöner för att extrema inkomster inte ska få ett orimligt genomslag, något som beskrivs tydligt i rapportens metodbilaga.
Oavsett metod pekar forskningen på att inkomstskillnaderna i Sverige ökat sedan tidigt 1980-tal. Sverige är dessutom det land i OECD där inkomstklyftorna ökat mest under de senaste decennierna. Mycket tyder också på att de ökande klyftorna i mångt och mycket är ett resultat av att de som har mest har fått mer. Inkomstandelen för den procent som har högst inkomster i Sverige är i dag på en nivå som vi inte sett sedan 1940-talet.
Lars Oxelheim beskyller oss för att ljuga med statistik. Men när han kallar de inkomstskillnader vi påtalar för ”påstådda klyftor” vill han antingen missleda läsaren, eller så är han är totalt oinsatt i den omfattande forskningen om inkomstskillnader.
Anna Almqvist, LO-ekonom
Jeanette Bergström, LO-ekonom