Publicerad på sydsvenskan.se 22 mars 2010
2008 genomförde regeringen omfattande förändringar i sjukförsäkringen. Den så kallade rehabiliteringskedjan med fasta tidsgränser i försäkringen infördes.
Beslutet hade föregåtts av en lång debatt där det ofta talades om fusk och överutnyttjande av sjukförsäkringen. Bakgrunden var bland annat en ökning av antalet sjukdagar i slutet av 1990-talet.
LO har nu granskat den utveckling som ledde fram till beslutet att införa tidsgränser i sjukförsäkringen. Fanns det verkligen skäl att tro att fasta tidsgränser kunde få sjuka att återgå i arbete?
LO har granskat hur det gick på arbetsmarknaden för de 265.000 personer som var långtidssjukskrivna åren 1999–2000. Med data från SCB följdes var och en av dessa upp år 2004 och jämfördes med de 3,3 miljoner
som inte var långtidssjuka.
Granskningen ger bland annat svar på vilka som återgick i arbete och vilka som fick förtida pension, hur förvärvsinkomsten utvecklades och betydelsen av rehabilitering, tidigare arbetslöshet, tidigare
sjukskrivning, näringsgren och arbetsställets storlek.
När längden på sjukskrivningarna ökade i slutet av 1990-talet uppfattades det först som en reaktion på sämre arbetsvillkor. Efterhand blev dock debatten inriktad på fusk och att den mjuka sjukförsäkringen var
orsaken till de höga sjuktalen. Som argument för regeringens beslut angavs bland annat att arbetslösa, kvinnor och norrlänningar överutnyttjat sjukförsäkringen.
LOs granskning visar istället att risken för att bli långtidssjuk främst avgörs av ålder, utbildning, vilket arbete man har och tidigare sjukskrivning.
Här finns en tydlig klassdimension. Störst är risken för arbetare inom tillverkningsindustri, fastighetsförvaltning och kommunal vård och omsorg. Vi fann inget samband mellan lång sjukskrivning och tidigare
arbetslöshet, och bara ett svagt samband mellan kvinnors sjukskrivning och bostadslän.
Av de 265.000 personer som var sjukskrivna 1999–2000 var två tredjedelar kvinnor. Kvinnors högre risk för att bli långtidssjuka förklaras av att fler kvinnor än män har sämre arbetsmiljö, gör mer hemma samt
har mindre tillgång till företagshälsovård och rehabilitering.
Att arbetsvillkoren har stor betydelse bekräftas av att män som arbetar i kvinnodominerade yrken löper nästan lika stor risk att bli långtidssjuka.
2004 hade nästan tre fjärdedelar av de långtidssjuka kommit tillbaka till arbetslivet, men bara knappt hälften av dem på heltid. En fjärdedel hade fått hel förtidspension.
Högre tjänstemän kommer betydligt oftare tillbaka än arbetare. Klart minst återgång i arbete hade äldre arbetare inom tillverkningsindustrin.
Knappt var femte av de långtidssjuka hade fått rehabilitering under 1999–2000.
De som fick rehabilitering hade en bättre utveckling på arbetsmarknaden. Bland män som fått rehabilitering hade 72 procent förvärvsinkomst 2004, vilket är betydligt bättre än det förväntade för denna grupp.
Även för kvinnor hade rehabilitering en positiv inverkan på förekomst av förvärvsinkomst.
Även de som hade fått sysselsättning med hjälp av stödinsatser hade en klart förbättrad förvärvsinkomst. Bland dem med stöd var det 36 procent fler som ökade sin inkomst än som minskade den. Det är en
betydligt bättre utveckling än för gruppen långtidssjuka som helhet.
Vår studie visar att bättre villkor i arbetet och tillgång till rehabilitering är avgörande för att minska sjukskrivningarna. För att nå framgång krävs att parterna på arbetsmarknaden gemensamt formulerar en
strategi för att få fler och bättre jobb. Men staten måste ställa upp med den infrastruktur som krävs.
Idag finns stora luckor både i de efterhjälpande systemen, till exempel sjukförsäkringen, och i de förebyggande systemen. Det finns uppenbara brister vad gäller forskning, utbildning, företagshälsovård,
statistik och Arbetsmiljöverkets tillsyn.
Införandet av tidsgränser i sjukförsäkringen kommer inte att lösa problemen. LO vill se en allmän och gemensamt finansierad sjukförsäkring, utan tidsgränser som puttar individen längre bort från arbetslivet.
Sjukförsäkringen skall garantera ekonomisk trygghet till den som drabbas av ohälsa och nedsatt arbetsförmåga samt säkerställa rätten till stöd för återgång i arbete. Den så kallade rehabiliteringskedjan saknar
regler som ger den enskildes rätt till insatser i tid. Den som är sjuk utsätts enbart för en hård press som knappast gagnar ett tillfrisknande.
Många LO-medlemmar som har fysiskt krävande yrken tvingas idag att lämna arbetslivet redan vid 55 års ålder.
Målet måste vara att alla skall kunna arbeta till 65 år. Det vinner både våra medlemmar och samhället på.
Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande
Sten Gellerstedt, utredare LO
Här finns rapporten som pdf.