Publicerad i Kyrkans tidning 5 januari 2012
Orimliga regler i sjuk-och arbetslöshetsförsäkringen bäddar för en proteststorm som förenar det kristna kärleksbudskapet med arbetar-och fackföreningsrörelsens solidaritetstanke menar Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LO.
Allt fler ställs utanför den gemensamma välfärden. Det handlar om det växande antal personer som utförsäkrats ur sjukförsäkringen till följd av regeringens inhumana och snäva regelverk, det som kallas ”rehabiliteringskedjan”. Eller om dem som fattiggjorts av regeringens hårda a-kassepolitik.
Fackförbundet Kommunal har intervjuat 320 långtidssjukskrivna och utförsäkrade. Fackets analys är knivskarp och borde stämma till djupare eftertanke, inte minst bland de ansvariga politikerna:
•Omkring 84 procent av de sjukskrivna hade blivit av med jobbet – och av dem hade tre av tio åkt ut inom en månad. Efter ett år i ”rehabiliteringskedjan” hade majoriteten förlorat sitt arbete.
•Bara var tionde utförsäkrad lyckades ta sig tillbaka till arbetslivet – men på andra villkor: deltid, visstid och dagtid. Sex av tio återvände till sjukförsäkringen eller beviljades sjukersättning (förtidspension) efter tiden hos Arbetsförmedlingen (AF), trots nya och hårdare sjukregler.
•De kommunalare som hittills utförsäkrats och hamnat på den tre månader långa arbetslivsintroduktionen (ALI), har i stor utsträckning fattiggjorts. Ungefär 64 procent hade minskat sina inkomster med minst 2 500 kronor i månaden.
•Över 80 procent av de intervjuade tror inte att deras chanser att arbeta ökat efter deltagande i arbetslivsintroduktion. Medlemmarna har inte heller fått någon ökad motivation för att söka arbete eller att börja studera.
Detta är siffror som borde få regeringen att stanna upp och självkritiskt tänka efter. Kan detta verkligen kallas för en ”arbetslinje”?
Den som drabbats av ohälsa och sedan görs fattigare tar sig knappast närmare arbetsmarknaden, så som regeringen säger sig eftersträva. Istället ökar den skara utsatta som permanent ställs utanför vår samhällsgemenskap. Detta är inte bra, varken för tillväxten eller tilltron till vår välfärdsstat. Både mänskligt och ekonomiskt blir det långsiktiga priset för den förda politiken mycket högt.
De som jobbar med kyrkans sociala verksamhet har länge varnat för den mänskliga och sociala katastrof som håller på att byggas upp genom hårda och orimliga regler i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen.
Kanske är det vi just nu bevittnar bland kyrkligt- och fackföreningsaktiva rent av början på en starkare folklig opinionsyttring på gräsrotsnivå. En proteststorm där det kristna kärleksbudskapet förenas med arbetar- och fackföreningsrörelsens solidaritetstanke?
Detta skulle i så fall inte vara något nytt för svenskt vidkommande.
Många forskare har visat hur olika folkliga organisationer så som frikyrko-, nykterhets- och arbetarrörelsen samverkade när det vi idag kallar för den ”svenska modellen” formerades och byggdes upp. Den gången handlade det om att försvara människovärdet mot cynisk ekonomistisk exploatering, men också mot olika former av myndighetsförtryck.
Kanske är vi på väg mot en situation där återigen olika folkliga organisationer, nya och gamla utifrån sina skilda perspektiv och uppdrag, kan förenas i kraven om ett mänskligare samhälle. Ett samhälle där människor inte ensidigt värderas utifrån prestationsförmåga eller taxerad inkomst. Ett samhälle där vi är mer varsamma med varandra och där staten aktivt stärker, inte försvagar solidaritetsbanden mellan oss.
Är det framväxten av en sådan idéströmning – en ”ohelig” koalition på gräsrotsnivå – som vinner ökad terräng?
LO:s förhoppning är att fler politiker och medborgare orkar lyfta blicken och se in i och bortom de enskilda fallen och samtidigt inse att problemen i våra trygghetsförsäkringar faktiskt handlar om allvarliga systemfel. Och att en annan ordning är möjlig.
Kjell Rautio, LO:s välfärdsutredare