Publicerad i Svenska Dagbladet 30 juni 2016
Regeringen har önskat att överskottsmålet för den offentliga sektorns finansiella sparande ska ersättas av ett balansmål. Frågan har diskuterats i en parlamentarisk utredning, som ska redovisa sitt slutbetänkande senast den 1 oktober i år.
På torsdagen offentliggjordes att sju av åtta partier slutit en blocköverskridande överenskommelse om att målet ska vara 0,33 procent av BNP i överskott i stället för 1 procent. Moderaterna har drivit linjen att överskottsmålet ska behållas, trots att den tidigare moderate finansministern de facto övergav det. Liberalerna har uttryckt en önskan om ett halvprocentsmål. De argument för överskott som allianspartierna fört fram (till exempel DN Debatt 23/5) är svaga men utredningen har ändå landat i ett överskottsmål.
Vi menar att det pågår en skadlig debatt om vikten av strama offentliga finanser som symbol för att ta ansvar och skapa ”ordning och reda”.
Det har funnits tre motiv för överskottsmålet: att bidra till att minska den offentliga sektorns skuld, att man ska spara när den demografiska sammansättningen av befolkningen är gynnsam, och att det ska finnas ett utrymme för att bedriva en aktiv finanspolitik i lågkonjunkturer.
När det finanspolitiska ramverket infördes i slutet av 1990-talet och runt millennieskiftet hade Sverige dessutom precis tagit sig ur den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Ramverket, med bland annat överskottsmål och utgiftstak, bidrog till att förbättra Sveriges offentliga finanser och stärka förtroendet för svensk ekonomi.
Flera av motiven är tydligt överspelade. Vi har i dag en positiv offentlig finansiell nettoförmögenhet på 20 procent av BNP och en låg bruttoskuld och vi befinner oss i en tid där den arbetande befolkningen minskar som andel av hela befolkningen – det vill säga den demografiska försörjningskvoten försämras. Det kvarstående skälet till överskott skulle vara utrymmet att bedriva en aktiv finanspolitik. Detta är också Konjunkturinstitutets huvudsakliga argument i rapporten ”Konsekvenser av att införa ett balansmål för finansiellt sparande i offentlig sektor”.
Det starkaste argumentet för ett överskottsmål är alltså att behålla säkerhetsmarginalerna till EU:s underskottsgräns (3 procent av BNP). Men risken för att snudda vid denna gräns uppkommer endast i princip vid extrema situationer. I de lägena är det möjligt att ha större underskott utan att bryta mot EU:s regelverk. Därför menar vi att en övergång till ett balans- eller underskottsmål inte skulle kringskära möjligheterna att bedriva stabiliseringspolitik i någon nämnvärd utsträckning.
Behovet av överskott har minskat kraftigt. Trots det används det som ett slagträ i den ekonomiska diskussionen. Trots att flyktingsituationen har skapat ett exceptionellt läge hävdar exempelvis Moderaterna att regeringen bedriver en för expansiv finanspolitik eftersom man avvikit från överskottsmålet. Att inte sikta mot överskott ger för närvarande större utrymme att möta de ökade kostnaderna från flyktingmottagandet och den demografiska situation vi befinner oss i, vilket är helt nödvändigt för att Sverige ska vara ekonomiskt välmående även långsiktigt.
Ansvarsfull politik är också att ta ansvar för den situation som Sverige befinner sig i här och nu. Vi menar att ett överskottsmål är olämpligt i detta läge och att regeringen i stället bör fortsätta att ha underskott under en period.
Ett mål för de offentliga finanserna bör inte konstrueras utifrån viljan till kortsiktiga politiska vinster, utan ska bidra till en sund och balanserad ekonomisk utveckling.
Det finns inget skäl att dagens generation ska leva överdrivet sparsamt jämfört med framtida generationer. Faktorer som befolkningens utbildningsnivå och hälsa, samt investeringar i realkapital och bostäder är sådant som avgör ett lands framtida välstånd och tillväxtförutsättningar. Finansiella mål bör inte bidra till att urholka värdet på den offentliga sektorns realkapital, utan snarare öka det – med syftet att gynna både dagens och framtida generationer.
Vi menar att det måste vara möjligt att konstruera ett finanspolitiskt ramverk som kan säkerställa långsiktigt hållbara offentliga finanser utan att hämma investeringar i människor, infrastruktur och verksamheter, som gynnar svensk ekonomi på sikt. Överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket bör alltså även innehålla en gemensam syn på hur man maximerar humankapitalet och realkapitalinvesteringarna vid sidan av det offentlig-finansiella kapitalet. Den parlamentariska utredningen bör kompletteras med ett sådant uppdrag.
Ola Pettersson, chefsekonom, LO
Åsa-Pia Järliden Bergström, LO-ekonom