De grundläggande sociala och mänskliga rättigheterna i EU skall inte underordnas de ekonomiska friheterna. Det slog en bred majoritet i Europaparlamentet fast när det röstade för betänkandet om utmaningar för
kollektivavtalen i EU. Parlamentet tar därmed tydligt avstånd från EG-domstolens uppmärksammade beslut i Laval-, Viking-, Rüffert- och Luxemburgmålen.
I samtliga dessa domar har EG-domstolen inskränkt grundläggande fackliga rättigheter på ett oacceptabelt sätt, eftersom domstolens tolkning av utstationeringsdirektivet inte stämmer överens med lagstiftarens
avsikt. Parlamentet vill också tydliggöra att varken utstationeringsdirektivet eller andra direktiv förbjuder medlemsstaterna eller arbetsmarknadens parter att kräva förmånligare villkor i syfte att garantera
likabehandling av alla arbetstagare.
Kommissionen uppmanas därför att inleda en översyn av utstationeringsdirektivet i syfte att klargöra att löner och anställningsvillkor är minimikrav; ett golv från vilket fackföreningar kan kräva
likabehandling genom förhandlingar om kollektivavtal. Dessutom vill parlamentet återupprätta balansen mellan grundläggande rättigheter såsom strejkrätten och ekonomiska friheter i Lissabonfördraget.
Det kraftigaste motståndet till betänkandet kom från de svenska moderaterna i parlamentet. Charlotte Cederschiöld föreslog att utstationerade arbetstagare skall särbehandlas och diskrimineras i förhållande
till inhemska arbetstagare. Hon föreslog också att alla löne- och anställningsvillkor som går utöver minimikraven i utstationeringsdirektivet skall ses som hinder mot den fria rörligheten.
Den underliggande logiken tycks vara att lönekonkurrens mellan arbetstagare skall vara tillåten och att ekonomiska friheter oreserverat skall gå före arbetstagarnas rättigheter och intressen. Också den svenska
regeringen präglas av en arbetstagarfientlig inställning. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) vill inte agera för en översyn av utstationeringsdirektivet. Skälet är att det skulle ta för mycket tid
och energi och att man inte vet vad resultatet blir. Kontentan av passiviteten blir dock att regeringen stödjer lönekonkurrens och ett EU som uteslutande bygger på de ekonomiska friheterna och negligerar EU:s
sociala dimension.
Svensk arbetarrörelse kan aldrig acceptera att arbetstagare i likvärdig ställning får olika behandling. Alla som arbetar i Sverige skall göra det med likvärdiga löne- och anställningsvillkor – oavsett
anställningsform och nationalitet. Att arbetstagare likabehandlas är en grundstomme i vårt stöd för EU:s inre marknad. Kan likabehandlingsprincipen inte återupprättas kommer löntagares och medborgares
förtroende för EU att på sikt äventyras.
Då endast kommissionen kan lägga lagförslag är Europaparlamentets beslut inte rättsligt bindande, men en viktig påtryckning gentemot kommissionen. Såväl kommissionen som den svenska regeringen får svårt att
ignorera kravet på en översyn av utstationeringsdirektivet.
Ett nytt Europaparlament väljs i juni 2010. Valet kommer att stå mellan bland annat en arbetarrörelse som vill ha ett politiskt handlingskraftigt och balanserat EU med en social dimension och den borgerliga
regeringens marknadsliberala och politiskt passiva EU. Den europeiska socialdemokratin kommer att gå till val med krav på att utstationeringsdirektivet skall revideras. Ett EU som bidrar till lönekonkurrens är
oacceptabelt. På sikt riskerar förtroendet för EU att undermineras.
Eftersom Europaparlamentet utser den nya EU-kommissionen och dess ordförande är det avgörande att vi får ett parlament som har ett tydligt politiskt mandat att enbart stödja en ordförande som oreserverat
stödjer en revidering av utstationeringsdirektivet. Ett sådant direkt politiskt mandat kommer inte bara att stärka demokratin i EU. Det gör utgången i parlamentsvalet avgörande för de europeiska arbetstagarnas
framtid.
WANJA LUNDBY-WEDIN
JAN ANDERSSON