Publicerad i Dagens industri lördag 3 september 2011
Oron för vad som händer med aktiekurserna är stor. Ännu en gång verkar finansmarknaden ställa till oordning i världen. Förra avtalsrörelsen var arbetsgivarna snabba att använda konjunkturläget för att hålla nere lönekraven. Nu är arbetsgivarna beredda att göra en osäker situation ännu mer osäker genom att kräva lokal lönebildning, det vill säga att löneökningarna inte ska fastställas i centrala avtal. Det är arbetsmarknadens parter som ansvarar för lönebildningen. Det ansvaret kan vi bara ta om det finns en central lönebildning.
En rad olika saker påverkar hur avtalsförhandlingarna går: När priset på mjölken ökar finns en förväntan om högre lön. När de största börsbolagens toppar får lönelyft som är verklighetsfrämmande, ökar förväntningarna på löneökningar hos vanligt folk.
När arbetsgivarna säger att centrala avtal är omoderna och att kollektivavtalen behöver utvecklas betyder det att de vill ha mer makt. Om landets direktörer fick bestämma skulle de lägga mindre pengar på löner och mer på bonusar och aktieutdelning. Det blir möjligt eftersom en lönebildning som bara är en angelägenhet mellan chefen och den enskilde sparar pengar åt arbetsgivaren.
Näringslivets representanter menar att alla ska ha en lön men inte nödvändigtvis en löneutveckling. Jag menar att alla ska ha löneökningar utifrån vad samhällsekonomin tål.
Faktum är att de grupper som har attraktionskraft och därmed konkurrenskraft på arbetsmarknaden också har större grad av lokal lönebildning. Att det i sin tur skulle leda till att alla avtal ska vara så kallade nollavtal och ge utdelning efter företagets betalningsförmåga och den närmaste chefens eget huvud är inte rimligt.
Lönesättningen för vårdbiträdet eller verkstadsmekaniker och alla andra som är medlemmar i ett LO-förbund har ofta inslag av individuell karaktär. Därifrån till lokal lönebildning är steget oöverstigligt. Resultatet skulle bli sämre eller ingen löneutveckling för våra medlemmar, större löneskillnader på arbetsmarknaden och ökad segregation i samhället.
Så länge som ett kollektivavtal gäller är arbetstagarna bundna av fredsplikt. Det betyder att den fackliga organisationen inte kan ta till stridsåtgärder. Om det råder fredsplikt samtidigt som lönerna bara förhandlas på arbetsplatsen kan arbetsgivaren bestämma löneutrymmet och fördela lönerna hur som helst. Därför är det omöjligt att gå med på att kollektivavtalet och fredsplikten bestäms innan lönerna förhandlas.
När världens finanser gungar behövs det arbetsgivare som ser till allas bästa. Nu är det dags för landets direktörer att bestämma sig. Ska det vara ordning eller kaos i lönebildningen?