Publicerad på Dagens Arena 7 april 2015
DN:s ledarredaktion har genom åren inte gjort sig känd som någon av de seriösare debattörerna i sjukförsäkringsfrågan.
Mest utmärkande i det avseendet har nog ledarskribenten Hanne Kjöller varit. I sin nit att försvara alliansregeringens hårda sjukregler från 2008, rehabiliteringskedjan, har hon ofta använt uppenbart hårdvinklade halvsanningar som tillhyggen i den ideologiska kampen. Vi minns exempelvis Kjöllers pinsamma ursäkt till den cancersjuke krögaren Erik Videgård, efter att hon i en bok spridit felaktiga uppgifter om hans situation.
Nu är tyvärr DN:s ledare återigen nedlusad med sakfel och/eller medvetet snedvridna påståenden om sjukförsäkringen. Denna gång är fokus inställd på regeringens beslut att avskaffa den bortre tidsgränsen, stupstocken, i sjukförsäkringen. I DN-ledaren påstås till exempel att det var alliansregeringens politik som fick sjuktalen att vända neråt. De flesta hyggligt insatta vet dock att sjuktalen, efter en ökning från 1997, vände nedåt redan 2002/03. Alltså långt innan alliansen kom till makten år 2006.
Ungefär 1,5 till 2 år efter att alliansen drev igenom sin så kallade rehabiliteringskedja, då sjukreglerna skärptes och den så kallade stupstocken infördes, började dock sjuktalen öka igen. Ökningen av sjuktalen sammanfaller alltså i tiden ungefär med när en större reform, av ”rehabiliteringskedjans” kaliber, borde börja ge effekt. Trots detta påstår DN alltså att det var alliansen som lyckades ”bryta den tidigare uppgången”.
Och så rullar den famösa DN-analysen på, även om det i dag är uppenbart för de flesta att stupstockens folkhälso- eller jobbeffekt knappast är något att yvas över. I stället borde nog såväl DN:s ledarsida som SD och de borgerliga partierna, som står bakom regelverket, ha anledning att idka en hel del självkritik.
I ledaren förs dessutom ett märkligt resonemang om nivån på sjuktalen. Att ta sjuktalen som någon sorts mått på en framgångsrik politik finns det stor anledning att förhålla sig kritisk till. Vill man sänka sjuktalen är det ju bara att utförsäkra fler. Vill man ha sjuktal 0 är det bara att avskaffa hela sjukförsäkringen. Detta visar hur problematiskt det är att enbart utgå från sjuktalen som mått på en framgångsrik politik.
Visst vet vi att det finns destruktiv sjukfrånvaro, när den sjukskrivne exempelvis inte får en rehabilitering anpassad efter de egna förutsättningarna eller en insats i rätt tid. Vi vet också att ibland orsakar de snäva tidsgränserna en press på individen som är kontraproduktiv och förlänger sjukskrivningen. Detta har inte minst läkare och forskare som studerat den stressrelaterade ohälsan lyft fram.
Samtidigt finns det också en destruktiv sjuknärvaro, när man exempelvis av ekonomiska skäl arbetar fast man av medicinska skäl borde vara sjukskriven och återhämta sig. Detta är dessutom en problematik som uppmärksammas allt mer av forskare, inte minst på grund av att allt tyder på att den destruktiva sjukfrånvaron just nu ökar.
En rimligare politisk målsättning än att ensidigt fokusera på sjuktalen borde därför vara att motverka såväl den destruktiva sjukfrånvaron som den destruktiva sjuknärvaron. Målet för en genomtänkt sjukförsäkringspolitik borde alltså vara en långsiktigt hållbar och hälsobefrämjande sjukförsäkring.
Denna typ av mer nyanserade resonemang rörande sjukförsäkringen lyser dock med sin frånvaro på DN:s ledarsida. Det är faktiskt tragiskt att landets största dagstidning uppenbarligen har en ledarredaktion som både har pinsamt dålig koll över läget i sjukförsäkringen och dessutom ägnar sig åt att medvetet skruva till fakta.
Kjell Rautio, välfärdsutredare vid LO