Publicerad i Svenska Dagbladet 28 augusti 2013
Sverige behöver nya förutsättningar för att få rätt person på rätt plats, skriver Almegas näringspolitiske chef, Ulf Lindberg (Brännpunkt 27/8). Om det är vi överens. Om vad som är receptet för att skapa detta är vi däremot oense. En fortsatt privatisering av Arbetsförmedlingen hjälper inte de nära 400 000 människor som går arbetslösa i Sverige idag. En ny arbetsmarknadspolitik gör det däremot.
I turbulensen kring Arbetsförmedlingen och den hastigt sparkade generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist passar Almega på att föra fram sitt krav om en vidare privatisering av myndighetens uppdrag. Det är väntat.
Inget tyder dock på att privata aktörer gör jobbet bättre. När forskare granskat aktörer som verkar inom jobbcoachning, förmedling och arbetslivsinriktad rehabilitering landar de i samma slutsats: Inga väsentliga skillnader står att finna när det gäller de privata alternativens och den offentliga myndighetens effektivitet för att få arbetssökande i jobb. Att stora effektivitetsvinster är att vänta om uppdrag lyfts från Arbetsförmedlingen till privata aktörer kan alltså inte med fog hävdas
Utöver att privata aktörer inte tycks vara bättre på att få arbetssökande i jobb saknas dessutom kunskap om effektivitet per satsad krona. Enligt IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) försvåras utvärderingar ur ett kostnadsperspektiv till exempel i fallet med jobbcoacher av bristande information om de samlade kostnaderna. Kunskap saknas också om vad som händer med viktiga demokrativärden som insyn och kontroll när verksamheter överförs i privat regi.
Almega lyfter fram Trygghetsfonden TSL som ett exempel på hur privata alternativ kan fungera effektivt. Det av LO och Svenskt Näringsliv ägda systemet fungerar mycket bra. Men TSL-systemets goda resultat kan inte användas som argument för att slå sönder en nationellt sammanhållen arbetsmarknadspolitik. TSL och övriga partsägda trygghetsråd för omställning vid arbetsbrist utgör komplement till Arbetsförmedlingen. De arbetar med en särskild målgrupp, individer som står relativt nära arbetsmarknaden.
Vad 400 000 arbetssökande i Sverige idag behöver är inte fler privata aktörer. Sverige behöver en ny arbetsmarknadspolitik. Den borgerliga regeringens inriktning har tagit oss till dagens läge; en växande långtidsarbetslöshet och en Arbetsförmedling i förtroendekris.
En ny arbetsmarknadspolitik ska ge Arbetsförmedlingen två saker. För det första krävs verktyg för att bedriva en effektiv matchning. Det handlar om rustande insatser tillgängliga utifrån individuella behov – mer och flexibel arbetsmarknadsutbildning, tätare arbetsgivarkontakter, fler möjligheter till arbetspraktik och kraftfullare och bättre riktade subventioner för anställningar av personer som står långt ifrån arbetsmarknaden.
För det andra krävs tillit till professionen hos myndighetens anställda. Att myndigheten under år med massarbetslöshet skickar tillbaka outnyttjade miljarder till regeringen tyder på att något inte står rätt till. Samtidigt vittnar handläggare om hindrande regelverk. Arbetsförmedlingens handläggare måste ges möjlighet att utöva sin profession, de behöver politikens tilltro till att de kan agera för det klokaste i varje enskild situation. För det kan de.
OLA PETTERSSON, chefsekonom LO
LINDA GRAPE, utredare LO