Publicerad på debattsidan i Dagens Industri den 16 september 2010.
Under förra valrörelsen 2006 hävdade Anders Borg, blivande finansminister (M), i en debatt i Almedalen att 6 procent av arbetskraften, de arbetslösa, förlorar på moderaternas politik och 94 procent, de som har
ett arbete, tjänar på den. Han syftade på jobbskatteavdraget som gynnar de som har ett arbete samtidigt som a-kassan har gjorts dyrare och sämre. Men argumentationen bygger på en felaktig slutsats och ger
dessutom intryck av en nedlåtande och bestraffande syn på dem som drabbas av arbetslöshet.
Den kris som fortfarande råder på arbetsmarknaden kan få långsiktiga konsekvenser. Under hela 1990-talet var det en betydande del – hela 40 procent – av befolkningen i arbetsför ålder som någon gång drabbades
av arbetslöshet. Då var arbetslöshet inget som bara drabbade ”de andra” utan blev verklighet för många. Så är det även idag.
De senaste siffrorna från SCB visar att 415.000 personer eller 8 procent av arbetskraften är arbetslösa i Sverige. Det är höga och alarmerande siffror. Men det visar bara en ögonblicksbild. Varje dag blir
någon arbetslös och varje dag får någon ett arbete. Enligt Arbetsförmedlingen har under årets sju första månader sammanlagt nästan 670.000 personer någon gång varit arbetslösa eller deltagit i något program.
Motsvarande siffra för helåret 2009 var drygt 730.000 personer. Till detta kan läggas alla dem som inte vänder sig till Arbetsförmedlingen när de blir arbetslösa. Det är alltså långt fler än de som för stunden
är arbetslösa som under ett år är beroende av stöd från arbetsmarknadspolitiken och inkomsttrygghet från a-kassan.
Den svenska modellen bidrar till en dynamisk arbetsmarknad med konkurrenskraftiga företag och hög produktivitet som ger höga löner. På denna dynamiska och föränderliga arbetsmarknad är vi många som kan drabbas
av arbetslöshet. Just därför är aktiv arbetsmarknadspolitik och generös arbetslöshetsersättning två centrala pelare i den svenska modellen. Den borgerliga regeringen har försvagat båda dessa pelare och
riskerar därmed att sätta hela den svenska modellen i gungning.
Under den gångna mandatperioden har regeringen underminerat arbetsmarknadspolitiken genom att kraftigt dra ned på de kompetenshöjande insatserna, som exempelvis arbetsmarknadsutbildning och arbetspraktik.
Istället präglas Arbetsförmedlingens programinnehåll till dem som varit arbetslösa under lång tid av vägledning, kartläggning och coachning. Detta har kritiserats från flera håll, bland annat från regeringens
eget Finanspolitiska råd. Parallellt med dessa försämringar har regeringen genomfört kraftiga neddragningar av vuxenutbildningen. Sammantaget har omställningsförmågan försämrats på svensk arbetsmarknad.
Genom att förvandla Arbetsförmedlingens kärnverksamhet – jobbsökaraktiviteter som borde erbjudas alla arbetslösa – till programverksamheter, ger de omfattande programvolymer en falsk bild av regeringens
ambitioner för arbetsmarknadspolitiken.
En förutsättning för vår dynamiska arbetsmarknad är en generös a-kassa som ger nödvändig trygghet i förändring och legitimitet till den svenska modellen. Sedan 2006 har antalet medlemmar i a-kassorna minskat
med 500 000 personer. Samtidigt har andelen arbetslösa som är medlemmar i en a-kassa, och anmälda hos Arbetsförmedlingen, kontinuerligt minskat till dagens 55 procent. Det är en skrämmande låg andel. Idag får
hela fyra femtedelar av samtliga anställda i Sverige mindre än 80 procent av sin tidigare lön i ersättning från a-kassan om de blir arbetslösa.
Goda omställningsmöjligheter på arbetsmarknaden är inte enbart en fråga för dem som vanligen utmålas som ”svaga grupper” med kort utbildning och bristande yrkeserfarenhet. Behovet av en väl fungerande
arbetsmarknadspolitik och en generös arbetslöshetsersättning är avsevärt för stora delar av arbetskraften. Svensk arbetsmarknad behöver en arbetsmarknadspolitik med stora ambitioner och som verkar i takt med
konjunkturen och främjar strukturomvandlingen. Då kan vi bekämpa den nuvarande höga arbetslösheten och stärka vår långsiktiga utveckling mot full sysselsättning. Men allt detta tycks ha gått den borgerliga
regeringen förbi.
Lena Westerlund, Chefsekonom LO
Thomas Carlén, LO-ekonom